Ett nytt förbundsfolk

 ”Lyssna till en annan liknelse. En husbonde planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut en vinpress och byggde ett vakttorn. Sedan arrenderade han ut den till vingårdsarbetare och reste bort. När skördetiden närmade sig, skickade han sina tjänare till vingårdsarbetarna för att få sin del av avkastningen. Men vingårdsarbetarna grep hans tjänare. En slog de, en annan dödade de och en tredje stenade de. Han skickade då ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde på samma sätt med dem.  Till sist sände han sin son till dem. Han tänkte: De kommer att ha respekt för min son. Men när vingårdsarbetarna fick se sonen, sade de till varandra: Här har vi arvtagaren! Kom, låt oss döda honom, så får vi hans arv. Och de tog fast honom, förde ut honom ur vingården och dödade honom. När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med dessa vingårdsarbetare?" De sade till honom: "Onda som de är, skall han låta dem få en ond död, och han skall arrendera ut vingården till andra vingårdsarbetare, som ger honom avkastningen i rätt tid." Jesus sade till dem: "Har ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon? Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. Den som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder."  Översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser, och de förstod att det var om dem han talade. De ville gripa honom men fruktade för folket, eftersom man ansåg att han var en profet. ” (Matt 21:33-46)

Vi ser här hur allvarligt det är när man avvisar Guds ord. Gud hade sänt David som talade om att hur

”så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.” (Ps 103:11)

Han hade sänt profeten Jesaja som ropade:

”Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bli vita som ull.” (Jes 1:18)

Gud sade genom profeten Hesekiel:

"Jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. I stället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! " (Hes. 33:11)

Och när Gud till sist sänder sin Son till vingården, han som kom med nåden, förlåtelsen och försoningen. då dödar man honom.

Men Sonens död blev ändå startpunkten på något nytt. Jesus säger idag:

”Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten.”

Så bygger Gud sitt rike oberoende av det första förbundsfolket:

”Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt. Den som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder.”

Hur bemöter vingårdens Herre, de som misssköter vingården ?

”När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med dessa vingårdsarbetare?" De sade till honom: "Onda som de är, skall han låta dem få en ond död, och han skall arrendera ut vingården till andra vingårdsarbetare, som ger honom avkastningen i rätt tid." (Matteus 21: 40ff)

Av kärlek hade Gud planerat, bevarat och vårdat vingården. Han hade givit den att förvaltas av vingårdsmännen. Gud hade utvalt ett folk genom Abrahams, Isaks och Jakobs avkomma. Att få förvalta Guds vingård är ett stort uppdrag. Och när vingårdsmännen misskötte vingården hade Gud visat stort tålamod. Han hade sänt sina tjänare profeterna.

Elia levde som en flykting i sitt eget land, Amos slog man ihjäl med en klubba, under kung Manasses tid sågade man itu profeten Jesaja och Jeremia blev stenad.

Hur hade inte Gud varit med dem när Abraham lämnade Ur, när Jakob tog med sig alla söner till Egypten, när Gud sände Moses att föra folket ut ur Egypten, när de vandrade de 40 åren i öknen, när de erövrade det utlovade landet genom Josua, när Gud insätter kungar: Saul, David, Salomo, när riket delas och när Juda rike förs i fångenskap under 70 år i Babylon och tillbaks till landet igen.

Templet hade förstörts och byggts upp, förstörts och byggts upp, landet hade skövlats och omplanterats, inte för att Gud hade övergett dem, utan för att de övergett Gud. Folket vände sig ständigt bort från Gud. Han hade sagt redan genom profeten Mose:

”alla dessa avskyvärda ting har landets inbyggare bedrivit, de som var där före er, och landet har blivit orenat. Gör inte något sådant, så att landet spyr ut er, liksom det har spytt ut det folk som har bott där före er.” (3 Mos 18:27)

Vad ska man göra med det folk som dödar profeterna, frågar Jesus de judiska ledarna i dagens text.

Han hade redan varit tydlig med att det räcker inte med att hänvisa till sitt släktskap med Abraham.

När Jesus botat en hednisk officers tjänare säger han:

”I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro. Jag säger er: Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder." (Matt. 8:10-12)

Johannes Döparen sade:

”tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.” (Matt 3:9)

I dag säger Jesus till dem förtröstade på landet, templet, släktskapet och omskärelsen:

”"Har ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon? Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.”

Vi läser i Apg 13:44ff om när Paulus och Barnabas var i Antiokia:

”Följande sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. När judarna fick se allt folket, fylldes de av avund och hånade Paulus och sade emot honom när han predikade. Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna.”

Att döma sig själv med sina egna ord

Profeten Jesaja ger oss i det femte kapitlet en sång om Herrens vingård:

”Nu vill jag sjunga om min älskade, min älskades sång om hans vingård: Min älskade hade en vingård på en bördig bergskulle. Han grävde upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinstockar. Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar. Sedan väntade han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor.  Och nu, Jerusalems invånare och Juda män, döm mellan mig och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård än vad jag har gjort för den? Varför bar den vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? Jag vill nu låta er veta vad jag skall göra med min vingård: Jag skall ta bort stängslet, och den skall bli ödelagd. Jag skall bryta ner muren, och den skall bli nertrampad. Jag skall ödelägga den, ingen skall beskära den eller gräva i den. Men tistel och törne skall komma upp, och jag skall befalla molnen att inte låta det regna på den.  HERREN Sebaots vingård är Israels hus och Juda folk hans älsklingsplantering. Han väntade laglydnad men fann blodiga lagbrott, han väntade rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet. ” (Jes. 5:1-7)

 I Jesajas sång fokuserar Gud på den frukt vingården skulle ge. I Jesu liknelse om vingården ligger betoningen på i vingårdsarbetarnas uppförande i vingården, i Guds rike.

Jesus berättar om husbonden som planterar en vingård, bygger ett vakttorn och hugger ut en vinpress. Han arrenderar sen ut vingården och reser bort. Vid skördetiden sänder han en tjänare för att hämta sin del av avkastningen av skörden. Men vingårdsarbetarna vill inte ge husbonden del av avkastningen, utan misshandlar tjänaren. Då sänder han en till och samma sak händer. Den tredje tjänaren dödar de. Till sist sänder husbonden sin egen son. Sonen griper de, för utanför vingården och dödar.

Jesus berättar liknelsen för översteprästerna och de äldste i Israel, alltså folkets ledare.

I vanlig rabbinsk stil sker undervisningen i form av frågor och svar. Jesus överlämnar frågan till översteprästerna och de äldste att svara:

”När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med dessa vingårdsarbetare?" (v.40)

De märker inte hur frågan är snara.

På samma sätt snarade profeten Natan kung David när han frågade honom om vad man skulle göra med den rike mannen som lurade till sig den fattige mannens enda lamm. Inte förstod kung David att den rike mannen var en bild av honom själv.

Man kan undra vad de judiska ledarna tänkte om Jesu undervisning. Kanske tänkte de att det handlade om en verklig vingård. De var vana att diskutera etiska frågor.

Inte kunde de tänka att Jesus talade om Israel som Guds vingård. Allra svåraste hade de säkert att identifiera sig själva med vingårdsarbetarna som misshandlade Guds tjänare och till sist dödade Guds Son.

Man betraktade nog sig själva som goda förvaltare av arvet från fäderna, man berömde sig säkert hur man värnade om templet om sabbaten, om lydnaden för Guds bud.

”När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med dessa vingårdsarbetare?" De sade till honom: "Onda som de är, skall han låta dem få en ond död, och han skall arrendera ut vingården till andra vingårdsarbetare, som ger honom avkastningen i rätt tid."

Varför förbannade Jesus ett fikonträd?

 
 Jesus hade vält omkull penningväxlarnas bord i templet, han drev ut försäljarna i templet, Guds hus med en piska han gjort av ett rep. Och ut sprang dem, med får och oxar. På kvällen hade han vandrat till Betania och övernattat i Lasarus hus.

Men redan tidigt om morgonen ger han sig alltså av, kanske för att inte besvära husets värd. Kanske hoppar han över frukosten. Matteus berättat i alla fall att han blev hungrig och fick syn på ett fikonträd. Men fikonträdet bär inte frukt. Och det står att Jesus förbannade fikonträdet för den skull:

”’Aldrig någonsin skall det växa frukt på dig.’ Och genast vissnade fikonträdet.” (Matt 21:19)

Om man bara ser på själva handlingen kan det tyckas meningslöst att förbanna ett fikonträd. Men ingen av Jesu handlingar var meningslösa. Allt han gjorde som finns upptecknat i den heliga Skrift har en mening. När han inte undervisade med ord, så undervisade han i handling. Lärjungarna hade säkerligen i synagogan många gånger  hört Guds Ord genom profeten Hesekiel:

”Som druvor i öknen fann jag Israel. Jag såg era fäder som förstlingsfrukter på ett fikonträd, då det börjar bära frukt. Men de gick till Baal-Peor och invigde sig åt skammens gud.” (Hes. 9:10)

Eller profeten Joel:

”De har ödelagt min vinstock och förstört mitt fikonträd, skalat dem nakna och kastat bort barken, vita har grenarna lämnats.” (Joel.  1: 7)

Vad får oss att släppa allt annat ?

Utan Gud vore våra liv meningslösa, utan Kristus hade vi inte vetat vad sann kärlek är. Men nu vet vi tack vara Kristus vad sann kärlek är, vi vet hur Gud älskar och vi vet varför vi är här.  Gud har gett oss något att stå på, han har gett oss en framtid, han har gett oss en uppgift.

Så vad kostar allt detta? Vad har det för värde?

Om vi verkligen inser värdet av frälsningen i Kristus, så är vi beredda att offra allt för det vi har i Kristus. Männen i dagens liknelse, sålda allt för att äga pärlan och skatten.

Men när man talar på det sättet så skruvar folk på sig.

”Vad jobbigt, ska man behöva göra uppoffringar för Jesus också? ”

Men lyssna, låt oss gå tillbaka till berättelsen.

”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern.”

Hur någon släppa allt han äger med glädje?  Skulle vi kunna dumpa allt, bil, hem, ägodelar, besparingar? Skulle vi till och med kunna dra på smilbanden, småskratta och vissla när vi gör det?

Javisst! Om vi visste att det du fick var långt mer värt. Zlatan Ibrahimovic gav 30 miljoner för ett hus i Malmö, som ägarna köpt för 8 miljoner. Vad tror ni de skulle säga: ”Vad jobbigt att sälja huset” ?  Nej de var nog rätt glada över erbjudandet.

Jag säger inte att vi behöver ge upp vad vi äger och har för himmelriket. Men glädjen över himmelriket, över Kristus får sin rätta proportion när vi inser vilket värde vi har i denna skatt och pärla.

Låt oss tänka på vilken fantastiskt stor och värdefull skatt vi har. Då går vi med glädje till kyrkan för att ta emot vår skatt, söndag efter söndag. Vi får Kristus genom Ordet, genom avlösningen och genom nattvarden. Då inser vi vad som är det största och viktigaste. Då söker vi först Guds rike och hans rättfärdighet och får det andra också.