Diskussionen som tar bort undret

 ”En sabbat undervisade Jesus i en av synagogorna.  Där fanns en kvinna som hade haft en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han henne till sig och sade till henne: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud. Men synagogföreståndaren blev upprörd över att Jesus botade på sabbaten, och han sade till folket: "Sex dagar skall man arbeta. Kom därför och bli botade på dem och inte på sabbaten." Då svarade Herren honom: "Ni hycklare! Löser inte varenda en av er på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder bort och vattnar den? Men denna kvinna, en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år, borde hon inte få bli löst från sin boja på sabbaten?"(Lukas 13:10ff.)

 Nu ska man inte ifrågasätta synagogföreståndarens motiv. Den som kritiserar har inte med nödvändighet onda motiv, det kan hända att han brinner av iver för religionen. Gud hade gett folket sabbaten och det var deras olydnad för Guds lag som hade lagt deras land och templet i romarnas hand. Ivern för lagen var en iver för Gud.

Men den religiösa ivern är fixerad vid yttre bestämmelser och ser inte till lagens hjärta. Enligt de äldstes stadgar fick man ge sina djur mat på sabbaten (Shabbath 5:1, Erubin 20b, 21a) Men att lindra lidandet fick man inte. Man fick inte hjälpa sin granne om det inte var en livshotande situation (Mishna Yoma 8:6). Men de äldstes stadgar var inte Bibeln. Det var människobud.

Jesus avslöjar hyckleriet i människobuden:

”Då svarade Herren honom: "Ni hycklare! Löser inte varenda en av er på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder bort och vattnar den? Men denna kvinna, en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år, borde hon inte få bli löst från sin boja på sabbaten?" (Luk. 13:15 - 16)

Intressant är att synagogföreståndaren talar till folket, inte till Jesus.

”Synagogföreståndaren blev upprörd över att Jesus botade på sabbaten, och han sade till folket: "Sex dagar skall man arbeta. Kom därför och bli botade på dem och inte på sabbaten." (v.14)

Han förstod att det inte skulle vara lönt att ge sig in i en diskussion med Jesus. Därför förtalar han Jesus inför folket.  En helt annan inställning ska råda bland Jesu lärjungar. Här ska man tala inte om varandra, utan med varandra. Jesus säger i Matteus 18:

”Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder.” (Matt. 18:15) 

Borta är Guds under, borta är ett underbart vittnesbörd om Kristi Gudom, om hur Gud kommer till oss, om att Jesus är den Messias som kom för att ge de blinda syn, ge de döva hörsel och få de lama att hoppa som hjortar. Kvar är en meningslös diskussion om de fariseiska rabbinernas tolkning av sabbatsbudet. Märker vi hur snabbt det går?

Den andra krökta ryggen

  ”En sabbat undervisade Jesus i en av synagogorna.  Där fanns en kvinna som hade haft en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han henne till sig och sade till henne: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud. Men synagogföreståndaren blev upprörd över att Jesus botade på sabbaten, och han sade till folket: "Sex dagar skall man arbeta. Kom därför och bli botade på dem och inte på sabbaten."  (Lukas 13:10ff.)

 Finns det något klandervärt, finns det något ont i att en kvinna blir frisk efter arton års sjukdom? Spontant tänker vi att det måste vara omöjligt att finna något sådant. Men det finns inga goda verk som inte satan vill förmörka, försmäda och förvrida.

Texten säger:

”Synagogföreståndaren blev upprörd över att Jesus botade på sabbaten, och han sade till folket: "Sex dagar skall man arbeta. Kom därför och bli botade på dem och inte på sabbaten." (v.14)

Ingen ifrågasätter helandet, ingen ifrågasätter Guds ingripande, att kvinnan varit sjuk i arton år och nu genom Guds under är frisk, ingen ifrågasätter Jesu makt att hela och upprätta människor.  Vad som ifrågasätts är att det är på fel dag, det är formen, tidpunkten.

Kan satan inte rycka bort gåvan, ta bort gåvogivaren, så hittar han andra angreppspunkter. Om den onde inte lyckas med att ta bort frälsningen ur våra hjärtan, vår store Frälsare, vår förtröstan på honom, så sår han andra frön till missnöje i våra hjärtan. Å, vilken dålig musik, vilken dålig form, och se hur de ser ut, de kristna, det där kunde vara bättre eller det där. Istället för att glädje oss över det stora och fantastiska vi äger i det rena evangeliet, så får han oss fixerad på detaljer som är totalt oväsentliga. Den onde vill inte få oss att behålla glädjen över det som är värt att glädjas över, han vill få oss att gå och muttra för jämnan.

Annat är det med kvinnan: ”Genast rätade hon på sig och prisade Gud”.

När vi är nyförälskade så är vi blinda för detaljer, och tur är väl det. Då glömmer vi bort strumpor och uppfällda toalock. Men när vi varit gifta ett tag så kan man bli väldigt lättirriterad på smådetaljer. Det kan i längden bli förödande. Man glömmer plötsligt allt bra.

Det finns inte bara en krympling i berättelsen utan två. Synagogföreståndarens rygg är rent andligt så krökt att han inte kan lyfta upp sin blick och se varken Gud eller medmänniskan. Det enda han ser är sin egen fariséiska agenda. Det här sker ju inte efter mina premisser. Det är fel. Låt oss räta på våra ryggar och se bortom vår egen lilla agenda över hur vi anser att saker och ting ska vara och se Gud, vem han är, hur Gud är, allt han skänker oss i sin Son Jesus Kristus vår Frälsare, och se runtomkring oss på alla våra syskon, som precis som jag själv fått så mycket, som han frälsar och förlåter, genom korset, genom Frälsarens uppståndelse.

Ge Gud äran!

"En sabbat undervisade Jesus i en av synagogorna.  Där fanns en kvinna som hade haft en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han henne till sig och sade till henne: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud. " (Lukas 13: 10ff)
 

 Den sjuka kvinnan förstår vems förtjänst allting är. Vi läser: ”Genast rätade hon på sig och prisade Gud.” (Luk. 13:13) Det är Gud som ska ha äran, det är Gud som gjort det.

Vi människor vill gärna tänka vad vi gjort, vad vi ska göra, vad vi förtjänat och vad vi kan förtjäna. Ändå är det Gud som ger allt det goda. När vi tackar och prisar honom är det han som får äran.

Ingenting att berömma sig av, bara Guds gåva av nåd

"En sabbat undervisade Jesus i en av synagogorna.  Där fanns en kvinna som hade haft en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han henne till sig och sade till henne: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud. " (Lukas 13: 10ff)
   

Jesus kallade henne till sig, inte för att hon förtjänade det, utan för att hon behövde det. Vad hade hon gjort för goda gärningar?  Vad hade hon att berömma sig av inför Gud? Vad kunde hon ge Jesus? Ingenting. Men Jesus talade till henne, rörde henne med sin hand, och hon blev frisk.

Du och jag är ovärdiga inför Gud, vi har syndat, vi har handlat fel, vi är skyldiga, ändå kallar han oss genom evangelium. Han sträcker ut sin hand genom dopet och nattvarden och rör oss, rent fysiskt, men också andligt.

På korset har Jesus burit vår skuld och straffats för våra synders skull. Gud vill att vi ska tro att våra synder är förlåtna genom Jesus Kristus vår Herre och Frälsare. Han räcker den gåvan till oss genom sitt Ord.

I ett ögonblick var hon löst från den sjukdom som plågat henne i 18 år. I ett nu skedde helandet. I det ögonblick vi tror våra synders förlåtelse genom Kristus, i det ögonblicket är vi upptagna till Guds barn.