Älska inte världen

”Älska inte världen, inte heller det som är i världen.  Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom.” (1 Joh 2:15)

Men säger inte Johannes i sitt evangelium det 3:e kapitlet och den 16:e versen att Gud älskat världen så mycket han utgav sin enfödde Son?

Här ska man förstå att Bibeln talar om begreppet ”värld” i två olika bemärkelser.

Världen, betraktad som summan av alla människor skall älskas. Men världen sett som ett ont system, organiserat av satan skall inte älskas. Bibeln talar ibland om världen som det sammanhang som lämnat Gud

Hur förblir man som ungdom i Kristus

När man går från barndom till ungdom förändras saker. Ungdomen ger ett annat perspektiv. Plötsligt kommer man delvis in i vuxenvärlden och kampen börjar. Men med Kristus vid vår sida blir kampen inte hopplös.

Aposteln Johannes skriver:

” Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde.” (1 Joh. 2: 13)

Hur kan man vinna seger över frestelserna, anfäktelserna och lidandet  som ung? Hur blir man så stark att man orkar?

Johannes skriver:

”Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde” (1 Joh 2:14)

När Guds Ord förblir i oss, när vi lever av Guds Ord genom predikan och genom dan dagliga bibelläsningen, så får vi kraft att segra över satan i våra liv. Det handlar om tron på Guds nåd och förlåtelse i Kristus.

Psalmisten skriver:

”Hur kan en ung man bevara sitt liv rent? När han håller sig till ditt ord.” (Ps.119:9)

Ordspråksboken lär oss:

"Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal." (Ords. 22: 6)

Behöver små barn förlåtelse ?

Aposteln Johannes skriver i sitt första brev:

”Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull. Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde. Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde. ” (1 Joh. 2: 12-14)

Johannes tilltalar tre olika kategorier: barn, ungdomar och vuxna. Han använder två olika grekiska ord för barn: paidia och teknia, så vi vet att han syftar på väldigt små barn. Dessa skall vila i syndernas förlåtelse. De har lärt känna Fadern. Förnuftsmänniskan reagerat oerhört starkt inför sådant. ”Men inte behöver barn syndernas förlåtelse och Jesus.”

Jo, då. Också barnen behöver Jesus och syndernas förlåtelse. Det som är fött av köttet (syndig natur) är kött (syndig natur). Förnuftsmänniskan tycker att Jesus skall man vänta tills man begått det man kallar ”medvetna synder”. Men Jesus har aldrig uppmanat oss att vänta med att ge också barnen del av nåden, av Jesus själv.

”Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull.”

Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte, säger Kristus. Så ser den unga tron ut. Den vilar i och glädjer sig åt förlåtelsen i Kristus.

Att säga sig vara i ljuset, och att vara det

När vi genom evangelium ser att Gud älskar så har Guds kärlek nått våra hjärtan. Och hur kan vi inte annat än älska själva då? Det är helt omöjligt att den som verkligen betänker och förtröstar på att Gud älskat oss genom Kristus inte älskar Gud och de syskon Gud satt vid vår sida.

Vi har genom Kristus fått förlåtelse för allt, evigt liv och en evighet med Gud. Hur skulle vi inte kunna annat än älska, när vi vet att vi är älskade av honom som ser allt? Han som älskar oss trots att han ser vårt hjärtas orenhet, våra synder?

Vi äger inte en fullkomlig kärlek. Men såvitt ljuset Kristus har kommit till våra hjärtan, så finns kärleken. 

När vi hör sådant blir vi förstås oroliga. Den som vill berömma sig av att vara så kärleksfull som han önskar vara, eller jämför sig med Kristus och är nöjd, är antingen helt förblindad eller har en väldigt ytlig uppfattning om vad sann kärlek handlar om. Den handlar ju nämligen inte om en from tanke, utan genomsyrar allt vad vi säger, tänker och gör.

Men aposteln Johannes ger inte denna undervisning för att få dem att tro att de är i mörkret eller för att betvivla äktheten i deras kristna tro.

Vid denna tid fanns gnostiska läror och lärare som florerade i församlingarnas närhet. Dessa människor berömde sig av upplysning. Men någon sann tro och självuppoffrande kärlek fanns inte hos dem. Dessa människor kunde prata om Kristus vitt och brett. Men när martyrtiderna kom, när kristna torterades, slaktades och dödades av romarna så var gnostikerna, dessa ”upplysta” skrytmakare, de första som avsvor sig Kristus, berättar samtida historiker och skribenter.

”Den som säger sig vara i ljuset” (1 Joh 2: 9), säger aposteln Johannes. Det går inte an att bara bära läpparnas bekännelse. När Kristus det sanna ljuset har lyst upp våra hjärtan, då blir det en levande verklighet som vi aldrig kan förneka.

Johannes ifrågasätter inte församlingens tro, utan förutsätter den. Och något annat kan vi inte göra heller, om man tror på samme Kristus.

”Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull. Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde. Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde. ” (1 Joh 2: 12-14)

Att se eller inte se sin brist

En gång hade församlingen som Johannes skrivit till varit i mörker.  Man hade inte haft kännedom om Gud, man hade levt tyngda av skulden och synden. Man kanske hade varit högst religiösa, men man hade inte älskat. Det hade kanske varit en yttre lydnad eller att man inte brytt sig om lydnaden.

Men när Guds ljus lyser in genom Ordets förkunnelse så ser vi plötsligt hur egensinniga och egoistiska vi är. De såg plötsligt att de inte älskade Gud och medmänniskan som de borde och de såg genom evangelium att Gud trots detta hade älskat de genom att han sänt sin enfödde Son.  De såg att han älskade så mycket att han gick i döden för dem, dog för att utplåna alla deras synder genom att ta de på sig och bära dem hela vägen till korset och straffas för dem. I honom såg de att de var förlåtna. Det får vi också tro.