Varför Filadelfia ?

”Skriv till församlingens ängel i Filadelfia” (Uppenbarelseboken 3:7)

Staden Filadelfia som låg i västra Turkiet grundades 159 f. Kr. av greken Attalus som styrde staden i 21 år. Det berättas att han tyckte så mycket om sin bror Eumenes, att staden fick namnet Filadelfia som betyder brödrakärlek.   

År 17 drabbades Filadelfia av en kraftig jordbävning, men staden byggdes upp på nytt. Skalven kom tillbaka då och då, som de gör i vissa delar av Turkiet än idag. Det är förstås jobbigt att leva under sådana förhållanden. Men staden som var förlagd på en bördig platå var viktig som en genomfart för handeln från Grekland och en knytpunkt för förbindelsen med Rom, vidare ut till resten av Asien.  I Filadelfia dyrkades guden Dionysos när grekisk kultur importerats, men det fanns också en judisk synagoga i staden.

Den kristna församlingen i Filadelfia är den församling som får mest goda omdömen och löften av Kristus. Han lovar att bevara den (Uppb. 3:10) och när Turkiet och alla omkringliggande länderna invaderas och övertas av muslimerna så förblir Filadeflia som en fri kristen stad längst, och övertas inte av muslimerna förrän 1398.  Det är den enda stad av de sju städerna bland sändebreven, som bestått ända till i idag. Den heter idag Alashehir, har en befolkning på ca: 40 000 invånare och en kvarleva av församlingen fanns  i staden fram till första världskrigets slut.

Varför välsignade Gud denna lilla församling i Turkiet? Kristus säger till församlingen i Filadelfia:

”Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.” (Uppb. 3: 7, 8)

Kristus går omkring bland församlingarna

Uppb. 3:7-13

”Skriv till församlingens ängel i Filadelfia:  Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. Se, jag överlämnar åt dig några från Satans synagoga, några som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Jag skall få dem att komma och falla ner inför dina fötter, och de skall förstå att jag har dig kär. Eftersom du har bevarat mitt ord om uthållighet, skall jag bevara dig och rädda dig ur prövningens stund, som skall komma över hela världen och sätta dess invånare på prov. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. ”

Dagens text, som är hämtad från Uppenbarelseboken, är det sjätte av de sju sändebreven till församlingarna i Mindre Asien. 

I det första kapitlet berättar Johannes som befann sig på ön Patmos som fånge för sin kristna tro (1:9), att han fick en syn på Herrens dag. Han hörde först en röst som sade åt honom att skriva ner vad han ser och skicka till de sju församlingarna i mindre Asien. Det var alltså sju olika brev han skulle skicka till dessa kristna församlingar. 

Inför varje brev så står det ”skriv till ängeln för” t.ex. Efesus eller Smyrna. Ordet ängel på grekiska och hebreiska betyder

egentligen budbärare. Det naturliga är därför att tänka sig att ordet ängel här syftar på församlingens präst eller pastor, det är ju han som skall bära bud till församlingen. Det framgår ju också dels av att det finns en uppmaning att skriva till församlingen och några verser senare en uppmaning att skriva till ängeln, prästen ansvarar ju för församlingen och torde vare den som läste upp budskapet för församlingen.

Aposteln  Johannes vänder sig sedan om (1:12) och får se honom som talar. Det är Kristus, vars ansikte lyser som solen (1:16) som har sju stjärnor i sin högra hand (1:16) och som står mitt ibland sju ljusstakar av guld (1:12).

Kristus förklarar att de sju ljusstakarna symboliserar de sju församlingarna i Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea, alla förlagda i Mindre Asien, d.v.s. i nuvarande Turkiet och de sju stjärnorna symboliserar församlingarnas sju änglar(1:20).

Han står mitt ibland ljusstakarna står det i kapitel ett vers tretton och i kapitel två och vers ett står att han ”går omkring bland de sju ljusstakarna av guld”.

De sju församlingarna i Mindre Asien, var vanliga församlingar. Vi vet inte så mycket om deras tidiga historia. Kanske hade Johannes grundat en del av dem, eftersom det är han som skriver. Det finns i alla fall antecknat av en av Johannes lärjungar att han på sin ålderdom levde i en av städerna, nämligen Efesus.

Men tänk att Jesus går omkring bland församlingarna, står mitt ibland dem. Så, ska vi se på vår egen församling här. Den är en församling precis som församlingarna Kristus ber Johannes skriva till i Uppenbarelseboken.

Kristus tilltalar församlingarna på olika sätt beroende på hur situationen var i dem. Vi kan ställa oss frågan hur vår Herre ser på vår församling och hur han skulle tilltala oss.

Vi kan i alla fall lära oss av vad han säger till alla församlingar.

Att ta saker för givet

Ett annat skäl till varför vi har svårt för att ständigt leva i lovprisning och tacksägelse av Gud är att vi är mer inställda på att njuta av Guds välsignelser än att glädjas åt den Gud som gett och ger oss alla dessa välsignelser.

Luther, som alltid uttryckte sig dråpligt, sade en gång:

”Om vår himmelska Fader inte vore så frikostig, när han delar ut sina gåvor, så skulle vi vara honom mer tacksamma.  Om han, t.ex., lät oss födas med bara ett ben eller en fot och lite senare, kanske i sjuårsåldern, gav det andra benet, och sen i fjortonårsåldern gav oss en hand och den andra handen i tjugoårsåldern, så skulle vi uppskatta Guds gåvor och förtjänster högre, och då skulle vi vara mer tacksamma.”

Vi kanske inte är tacksamma för att vi har så mycket. Vem i dagens västerländska samhälle bekymrar sig för mat och kläder? Vi tar så mycket för givet.

På Davids tid hade man gått igenom mycket problem med krig och elände. När han frambär sin tacksägelse, så hade de lärt sig att inte ta allt för givet. De erkände att Gud är Herre över allting och att han ger oss allting. Det är därför han säger:

”Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.”

Alltid

Varför har vi så svårt för att ständigt leva i lovprisning och tacksägelse av Gud?

Ett skäl är att vi så lätt delar in vårt liv i en världslig del och en andlig del. Det världsliga sysslar vi med mellan måndag och lördag. Det andliga sysslar vi med på söndag när vi går på gudstjänst. Då tackar vi Gud och sjunger lovsånger och gläds åt evangelium i Ord och sakrament, men Gud finns med oss och ger oss av sina gåvor mitt i vardagen. Utan honom öppnar vi inte våra ögon, andas, han ger oss mat och kläder, tack över huvudet och allt vad vi behöver till kropp och själ. Därför borde vi ” tacka Gud under alla livets förhållanden.” (1Tess. 5: 18) 

Vi borde tala Guds Ord till varandra hela veckan. När Gud gav sin lag sade han genom Moses:

”Ni skall lägga dessa mina ord på ert hjärta och ert sinne, och binda dem som ett tecken på er hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på er panna. Ni skall lära era barn dem genom att du talar om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.” (5 Mos. 11:18, 19) 

Tack !

Vi ska inte bara ära Gud. Vi ska också tacka honom, precis som David tackar:

”Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.” (1 Krön 29: 12)

Vi ska alltid leva i lovprisning av Guds ära och tacksägelse för allt han gett och ger oss som aposteln säger:

”Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn.” (Ef. 5: 20)

Om vi alltid levde i tacksägelse inför Gud så skulle vi gnälla mindre över våra egna bekymmer, de skulle bli så små i förhållande till allt det Gud gett oss. Vi skulle vara glada för att vi skulle veta att allt inte hänger på oss, utan på Guds godhet. Vi skulle vara mindre stolta och mer ödmjuka eftersom vi insåg att vi inte kan berömma oss själva av någonting, som aposteln säger:

”Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” (2 Kor. 10: 17) 

Att ge Gud äran för vår frälsning

”Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. ” (Rom. 6: 23) 

Det eviga livet äger vi i hans korsdöd och hans uppståndelse. Vi var genom våra felsteg, missgärningar och synder skilda från Gud, men Gud straffade våra synder i hans kropp när han dog på korset i vårt ställe. I honom är vi frikända, vår skuld är betald.

I den stund vi tror på den gåva Gud skänkt oss i Kristus upptas vi till hans barn, genom dopet förenas vi med honom. Men även tron är en gåva som Gud ger.

Skriften säger:

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef. 2: 8, 9)

När vi tänker på att vi får vara Guds barn och komma till himlen så ska vi inte tänka på vad vi gjort eller inte gjort. Vi kan stämma in i Davids lovsång:

”Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är.”

David gav Gud äran, också vi ska ära Gud med våra liv, med våra böner, med våra sånger, med vår bekännelse. Att ära Gud är upphöja honom till den han är.

Gåvor

”David lovade HERREN inför hela församlingen. David sade:  «Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt.” (1Krön 29:10 - 11)

Tycker vi att vi känner igen orden i Davids lovprisning? Ja, det är sant. Det är nästan ordagrant hur vi ber när vi ber slutet på Fader Vår: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten, i evighet. Amen.” Nu kan jag berätta att denna sista snutten på Fader Vår troligen inte finns inte skrevs av Matteus i nya testamentet. Den finns i alla fall inte i de flesta av de äldsta handskrifterna. Men det gör ingenting. Vi kan ju be dem i alla fall, för de finns ju i Davids bön.

David lovprisar Gud för hans storhet och makt, inte sin egen, inte Salomos, inte ledarnas, inte folkets. Varför? Därför att allt vad som finns på jorden och i himlen tillhör Gud, som vi läser i Uppenbarelseboken:

"Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt."  ( Uppb. 4: 11)   

I versen efter dagens text säger David:

”Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig.” (1Krön. 29: 14)

Ändå hade folket arbetat och slitit, de hade gett och David hade gett, men att de gav var för att Gud gett dem glädje att ge. Det var frivilliga gåvor. Och bakom alla frivilliga gåvor, så står ett frivilligt hjärta, i det här fallet, hjärtan rörda av kärlek till Gud. Och vad de ägde visste de att de i sin tur fått av Gud.

Vi arbetar för bröd, men vi tackar Gud för vårt dagliga bröd. Gud är den som får allt att fungera. Han uppehåller världen, allt som finns. Och han agerar i den, han agerar genom oss och genom naturen. Han kan också agera direkt i sin allmakt.

Guds största gåva till mänskligheten är hans Son. Gud sände sin Son till vår värld för att genom honom skänka oss evigt liv.

”Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. ” (Rom. 6: 23)