Tron faller ner i tillbedjan inför det Gud döljer

”Det fördolda hör HERREN, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag.” (5Mos. 29: 29) 

Inför ett sådant mysterium skall vi inte klandra Gud, eller dra egna slutsatser, utan med Paulus falla ner i tillbedjan:

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.”

Bibeln har uppenbarat att vår Herre Jesus Kristi sanna kropp och sanna blod är verkligt närvarande vid vår nattvard. Vi vet, men hur det går till kan vi inte förklara.

”Det fördolda hör HERREN, vår Gud, till.”

Många vill förkasta eller får stora problem med sådant man inte kan förstå. Men Herrens rådslut är rätta, hans domar är rättfärdiga, hans vägar är visa, hans tanke är god, även då, den inte ryms i våra huvuden. Att erkänna detta är att tro.

Gud är både fördold och uppenbarad

Att veta är alltså inte detsamma som att förstå. Vi kan veta att Gud är allsmäktig, att han är rättfärdig, helig, kärleksfull och barmhärtig. Vi kan veta att Gud Fadern skapat vår värld, alla växter, djur och människan. Vi kan veta att människan föll i synd, och är en syndare av naturen, att Gud sände sin Son Jesus Kristus för att i tiden leva under Guds lag, lyda den uppfylla den och ta lagens straff på sig själv när han dog på korset, och hur Gud reste honom ur graven på den tredje dagen, hur han steg upp till himlen och sände sin helige Ande på pingstdagen. Vi vet det för att Gud uppenbarat det i den heliga Skrift.

Vi måste skilja mellan det Gud uppenbarat och det han inte uppenbarat.

Guds profet Moses skriver:

”Det fördolda hör HERREN, vår Gud, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag.” (5Mos. 29: 29) 

Det fördolda är det Gud inte uppenbarat. Bibeln säger att Gud är en Gud och att han samtidigt är tre personer, den uppenbarar inte hur det hänger samman. Bibeln uppenbarar att Gud vill frälsa alla människor, att Gud är allsmäktig, att människan på inget sätt bidrar till sin egen frälsning och att de som till sist blir evigt saliga var utvalda till frälsning av Gud av evighet.  Hur det hänger samman kan vi inte förklara.

Att vara verkligt klok är inte vad vi kanske tror

”Kan du utforska Guds djuphet? Kan du utröna den Allsmäktiges fullkomlighet?” (Job. 11:7) läser vi i Jobs bok.

Man kan tro på Gud, utan att kunna förstå honom helt och fullt. Tron är förtröstan, det är att lita på, hålla sig till det vi vet, utan någonsin tro sig kunna förklara och begripa allt hos honom.

När barnet blir tillrättavisad av sina föräldrar är det inte säkert att det förstår varför. Varför får jag inte göra si eller så? Men det behöver inte heller förstå. Barnet kan lita på att föräldrarna vet bättre. Det är därför ett barn behöver föräldrar, därför att någon som vet mer och kan vägleda med sin kunskap, tar ansvar. Om ett barn visste och kunde allt om hur man skall leva och vad man kan göra, så hade det inte behövt föräldrar. Men nu har Gud gjort det så vist, att medan vi är små finns det två som är större som går före och visar vägen, och plockar upp om man faller.

På samma sätt är det med Gud. Gud vet allt och Han är större än oss. Han behöver inte förklara allt och vi behöver inte förstå allt, men vi att han är god, rättfärdig och helig, och det räcker för oss.

Tänk om det enda sättet att komma i gemenskap med Gud vore genom förståndet, den egna visheten. Då skulle ingen av oss genom hela historien bli frälst. Paulus frågar:

”Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.” (1Kor. 1:20 - 21)

De visaste kan vara de oklokaste när det gäller att lära känna Gud och de som inte förlitar sig på sitt förstånd, de som är som barn, kan vara de som äger Guds vishet.

Gud är outgrundlig i sitt absoluta majestät

Romarbrevet 11: 33-36

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något som han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen.”

Paulus brev till församling i Rom är som en hel liten lärobok i den kristna trosläran. Han går igenom de flesta av de viktigaste lärorna av i den kristna tron på ett grundligt och systematiskt sätt i brevet. Hur Gud uppenbarar sig själv i sitt handlade och sin plan får aposteln att brista ut i lovprisning.

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.” (v.33)

Han har i kapitlen innan talat om Guds utkorelse av sitt folk Israel och tillbakavisat förnuftet invändning att om Gud utkorar utan hänsyn till oss så är han orättvis, med svaret:

”Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande?” (Rom 9:20, 21)

Nej, vi begränsade människor skall inte sätta oss till doms över det vi inte kan förstå i Gud väsen och domar. Det är också den röda tråden i dagens text:

”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar.”

Människan skall inte ta anstöt av det outgrundliga, det obegripliga i Guds natur, utan falla ner i ödmjuk tillbedjan och lovprisning.

Den attityden finner vi hos de kyrkans fäder som författade den athanasianska trosbekännelsen som vi bekänt idag. Dessa kyrkofäder återger mysteriet att Fadern är Gud, Sonen är Gud och Anden är Gud, likväl finns det inte tre Gudar, utan bara en. Men de försöker inte förklara mysteriet utan lämnar det som det är, i tillbedjan inför det outrannsakliga.” "vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre perso­ner i en enda gudom."

Ge aldrig upp en människa!

Nikodemus har fått veta att allt han hittills gjort inte kunde skapa honom en väg till Gud. Det som är fött av köttet är kött, hade Jesus sagt och krossar därmed alla hans illusioner. Men Jesus ger också Guds väg till människan.

En annan betalade för hela världen och för Nikodemus: Jesus. Och Nikodemus, trodde. Han blev född på nytt av Guds Ande. Han skulle senare försvara Jesus inför Stora Rådet (Joh. 7: 50) och smörja hans kropp tillsammans med Josef av Aritmatea vid hans död (Joh.19: 39).

Har något av oss mött en Nikodemus? Han är till en början ingen imponerande person, trots att han är både rådsherre och farisé, han kommer till Jesus i skydd av mörkret för att ingen skulle se honom tillsammans med denne kontroversielle Jesus. Han är en fegis.  Men Jesus förändrar Nikodemus. Han gör den religiöse trälen till en kristen.

Låt oss aldrig ge upp en människa, hur hopplös han eller hon ser ut. Det hänger nämligen inte på människan, utan på Guds Ande som förändrar oss genom budskapet om den korsfäste Frälsaren, genom Ordet, genom dopet, genom avlösningen och genom nattvarden.

Hur läks syndens sår ?

”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Hur tror ni det kändes för den som blivit ormbiten och fruktade för att dö av ormbettet, att se upp på kopparormen och få nytt liv tillbaka i kroppen? Det måste ha varit en stor glädje.

Jesus blev också upphängd på en påle, ett kors. När vi ser på honom, när vi tror att Jesus har dött för våra synder, när vi tror att han är offret för alla våra överträdelser, när vi tänker på han är Guds lamm som offras för världens synd, då äger vi evigt liv genom honom, vi blir frälsta.

Har syndens orm bitit oss? Ja, vi är alla ormbitna av våra felsteg, våra synder och överträdelser. Låt oss se på Jesus, han är frälsningen, han är förlåtelsen för allt, stort som smått!

Jesus säger:

”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (14, 15)

Han uppmanar inte sig själv. Det är bara en beskrivning av det beslut Gud fattade förrän världens grund var lagd, att Människosonen måste dö. Gud kvittar inte synd. Ett offer måste erläggas för syndens brott, och även Nikodemus synder. Vi kunde inte betala priset, men Kristus betalade hela lösepenningen, hela köpesumman, hela skulden, med sitt eget blod, på korset.

En orm av koppar

Nu ska vi inte tänka att Gud drabbar en människa som en blixt från en klar himmel, att man ska gå ut i öknen eller ut i skogen och vänta på att Guds Ande ska blåsa på en. Jesus förklarar i dagens till när Gud drabbar en människa:

”Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen. Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:13 - 15)

Jesus hänvisar till vad som hände i 4:e Mosebok 21.  Israel vandrade genom öknen och Gud hade gett de en seger över kungen i Arad. Men när de gick genom Edom blev de otåliga och började klaga på Gud för att de inte var nöjda med maten. Gud sände därför giftiga ormar bland folket så att många dog. Men då vänder sig folket till Moses, bekänner att de syndat. Då sade Gud till Moses att sätta upp en orm av koppar på en påle. Om man blev ormbiten och såg på ormen, så fick man leva.

Jesus säger idag:

”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”