Att vara verkligt klok är inte vad vi kanske tror

”Kan du utforska Guds djuphet? Kan du utröna den Allsmäktiges fullkomlighet?” (Job. 11:7) läser vi i Jobs bok.

Man kan tro på Gud, utan att kunna förstå honom helt och fullt. Tron är förtröstan, det är att lita på, hålla sig till det vi vet, utan någonsin tro sig kunna förklara och begripa allt hos honom.

När barnet blir tillrättavisad av sina föräldrar är det inte säkert att det förstår varför. Varför får jag inte göra si eller så? Men det behöver inte heller förstå. Barnet kan lita på att föräldrarna vet bättre. Det är därför ett barn behöver föräldrar, därför att någon som vet mer och kan vägleda med sin kunskap, tar ansvar. Om ett barn visste och kunde allt om hur man skall leva och vad man kan göra, så hade det inte behövt föräldrar. Men nu har Gud gjort det så vist, att medan vi är små finns det två som är större som går före och visar vägen, och plockar upp om man faller.

På samma sätt är det med Gud. Gud vet allt och Han är större än oss. Han behöver inte förklara allt och vi behöver inte förstå allt, men vi att han är god, rättfärdig och helig, och det räcker för oss.

Tänk om det enda sättet att komma i gemenskap med Gud vore genom förståndet, den egna visheten. Då skulle ingen av oss genom hela historien bli frälst. Paulus frågar:

”Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare? Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.” (1Kor. 1:20 - 21)

De visaste kan vara de oklokaste när det gäller att lära känna Gud och de som inte förlitar sig på sitt förstånd, de som är som barn, kan vara de som äger Guds vishet.