Helgon och syndare

Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Rom. 7:24-25

"Jag menade det inte".  Hur ofta använder vi inte dessa ord? Vi vet att vi inte borde, vi vet att det är fel, men vi halkar in i syndfulla tankar, ord och gärningar ändå. Hur kommer det sig? Som en kristen har jag två delar. Jag är ett helgon för att Kristus har förlåtit mig mina synder och gjort mig till Guds troende barn. Jag är ren och helig i hans ögon. Men jag är också en syndare därför att jag fortfarande är människa. Jag har ett syndfullt hjärta inom mig, lever i en syndfull värld och

har en djävul som försöker snärja mig in i synd. Som ett helgon försöker jag lyfta upp de som finns runt omkring mig i livet, som en syndare försöker jag trycka ner dem. Som en troende försöker jag berätta för dem om Jesus. Min onda natur drar sig för att vittna. Varje minut, varje dag, rasar striden mellan mina två delar. Och alltför ofta vinner synden. Som Paulus ropar jag "Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?" 

Tack Gud, precis som Paulus vet även jag svaret. Förlåtelsen när jag misslyckas kommer från Jesus Kristus. Hans blod har redan betalat för mina synder. Från honom kommer också kraften som jag behöver för att bli mer som hans helgon. När han bygger min tro genom hans Ord så kan jag, helgonet, oftare vinna över jag, syndaren. "Ha tålamod med mig. Gud är inte klar med mig än" säger en bildtext. Så sant! På den här jorden behöver jag hans hjälp i mitt liv som helgon och syndare. I himlen behöver jag det inte.

Herre, förlåt mig när mitt syndfulla kött vinner. Stärk mig på min vandring som ditt barn. Amen.