”Gud borde se till att jag ändå gör mitt bästa”, säger människor. ”Gud förskjuter väl inte den fromme buddhistmunken i klostret som inte gör något annat än tänker på Gud hela dagarna”, säger människor. Men också den tanken är, säger aposteln, inget annat än hädelse.
”vem har först givit honom något som han måste betala igen?”
Gud är inte skyldig människan någonting. Människan är istället skyldig Gud allting. Det är ju vi som syndat, det är vi som brutit hans förbund. Det är vi som fått livet av honom, ett liv som vi förspillt i olydnad, i elakhet, i synd.
Skulle Gud se på vad vi verkligen förtjänar, vi alla människor, också de mest religiösa, också de som menar sig tjäna Gud i sin självvalda övning, så skulle vi dömas till ett evigt helvete. Men Gud låter oss finnas här några år på jorden för att han skulle genom evangelium kunna skänka oss sin nåd och förlåtelse. Är han skyldig oss det? Nej, men han gör det ändå, trots vår synd, trots att vi inte förtjänade det.
Människan vill vara autonom, hon vill vara självständig, hon vill vara den kring vilket tillvaron snurrar. Men hon är det inte.
Det är Gud som är tillvarons centrum som aposteln säger:
”Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar