Kunskap som uppblåser

”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning. ” (2 Tim. 3: 16, 17)

Men det kan också finnas en fara om man frikopplar kunskap från kärlek och ödmjukhet.

Paulus meddelar i sitt första brev till församlingen i Korint kunskap om att det är fritt att äta allt sorts kött. Men med den kunskapen bifogar han en varningstext:

”I fråga om kött från avgudaoffer vet vi att vi alla har kunskap. Men kunskapen uppblåser, och kärleken uppbygger. Om någon tror sig ha kunskap om något, så vet han ännu inte det han borde veta. Men om någon älskar Gud är han känd av honom.” (1 Kor. 8: 1 - 3 )

Kunskapen har ett egenvärde i sig, men aposteln varnar för att hantera kunskapen på ett högmodigt sätt, så att man inte tar hänsyn till svaga systrar och bröder.

Om man är alltför medveten om sin egen kunskap i relation till andra, så kan det leda till att man blir uppblåst. Den som är verkligt vis, uppträder på ett ödmjukt sätt med sin kunskap.

Nyttig kunskap från Bibeln

Gud är inte främst till för oss, så att Han blir vår tjänare, det är vi som är till för honom. Det är inte vi som skapat Gud till vår avbild, utan han som skapade den första människan till sin avbild. Gud är ”jag är” som han presenterade sig för Moses. Han är den som är. Det är i honom vi förstår vilka vi är, aldrig oberoende av honom. Vi är älskade av honom av evighet, han offrade sin enfödde Son för att köpa oss fria från alla våra synder och ge oss full förlåtelse.

Detta är kunskap som du och jag behöver höra, mycket och ofta, för att hålla oss på den rätta vägen.

Aposteln Petrus skriver:

”mina älskade … var på er vakt, så att ni inte dras med i de laglösas villfarelse och förlorar ert fäste. Väx i stället till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. ” (2Petr. 3:17, 18)

Att växa till i kunskap är inte att plocka vissa stycken här och där som passar, det är att tro allt Guds Ord. Även sådant som för den moderna eller postmoderna människan verkar underligt och svårt att förstå.  Allt det Gud talar är ju sant.

”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning. ” (2 Tim. 3: 16, 17)

Får man välja och vraka i Bibeln?

Guds Ords lära målar bilden av vem Kristus är och vad han gjort för oss. Det är så han blir dyrbar för våra hjärtan, det är så vi kommer närmare honom, det är så vår kärlek till honom blir djupare, genom läran.

När vi ber till honom, när vi talar till honom och umgås med honom i vår andakt, så är det inte den egna tankens Kristus, det är inte fantasins Kristus, det är den Kristus som målats för våra hjärtan genom läran, genom Bibeln.

Bibeln lär oss att Han är Guds evige Son, den lär oss att han föddes syndfri av jungfrun Maria, att han vandrade här på jorden och gjorde gott, hur han helade människor och hjälpte alla, hur han gick på vattnet och upprättade fallna syndare. Bibelns lära visar att han utelämnades åt judarna och romarna för att lida och dö i vårt ställe samt på tredje dagen uppstå ur graven i härlighet.

Vad för Kristus hade vi bett till om vi inte hade Bibelns lära om Kristus? Ingen Kristus som kan frälsa i alla fall.

Kristendomen är ingen känslotripp, den är ingen verklighetsflykt, den förmedlar till oss kunskap, kunskap om vem Gud är, om vad Gud gör och har gjort, kunskapen om hur vi skall leva och hur vi inte skall leva.

Vi måste allvarligt varna för en känslokristendom som bara ser kristendomen som en inspirationskälla och bara vill plocka från Bibeln vad som tilltalar mig, bara vad jag vill ha, bara vad jag tycker är acceptabelt. Det är inte kristendom, det är postmodernism.

Varför Läran är dyrbar

Läran är vad Gud lär i sitt Ord. Läran är allt det Gud talat till människan.

Det är klart att det är viktigt att äga gemenskap med Gud. Det är klart att kristen tro ger mycket glädje åt människor. Men enligt Skriften lär man känna Gud djupare och mer ingående genom att lära känna vad Han har sagt, genom Bibelns lära.

Kristus säger:

”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig.” (Joh. 14: 23, 24)

Om vi verkligen älskar Jesus, och det gör vi för att vi är döpta och har hört om honom genom Bibelns lära, om vi verkligen älskar honom, så kommer vi att hålla fast vid hans Ord. Ett kännetecken på att man inte älskar Kristus blir tvärtom att inte hålla fast vid hans Ord.

Guds Ords lära målar bilden av vem Kristus är och vad han gjort för oss. Det är så han blir dyrbar för våra hjärtan, det är så vi kommer närmare honom, det är så vår kärlek till honom blir djupare, genom läran.

Är sanningen postmodern?

”Jesus svarade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig.” (Johannes 14: 23, 24)

Den moderna tiden var förnuftets tidsålder. Det var viktigt vad som var rätt och sant. Vetenskapen gjorde sitt intåg och på gott och ont fick kyrkan flytta sig åt sidan. Vissa trodde att man måste välja mellan tro och vetande, mellan religion och vetenskap och religionen förlorade förstås. I västvärlden blev det mer och mer omodernt, nästan bakåtsträvande att vara kristen.

Men den moderna tiden är förbi. Idag lever vi i eftermodern tid, vi har kommit in i vad man kallar postmodernismen. Idag är det viktiga inte vad man vet eller vad man tror, utan vad man upplever, vad man får ut av saker och ting. Ideologier och synsätt är bra eller dåliga, för att de funkar, för att man får ut något av dem. ”Funkar buddhismen för dig? Ja, men det var väl härligt?” Man kanske inte köper hela paketet, ”men det är väl ändå trevligt med ödmjukhet och stillhet”, säger man.

Tyvärr har detta sorts tänkande krupit in i kristna kretsar. Vissa marknadsför kristendomen med allt man kan få ut av kristendomen. Att vara kristen är bra för att man tjänar på det. Man mår bättre, man blir gladare. Det viktiga är inte läran utan gemenskapen med Gud. Man kan till och med höra vissa predikanter säga: ”Vi tror inte på en bok, vi tror på en person”. En del kan till och med uttrycka sig föraktfullt om läran, trots att ordet ”lära” förekommer i positiv bemärkelse över 30 gånger i Bibeln.

Läran i Bibeln är vad Gud lär i sitt Ord. Läran är allt det Gud talat till människan.

Inte bara för att man är betrodd och omtyckt

Det som ljuder i församlingen måste vara Guds rena och klara ord. Inte människotankar. Guds ord består av lag och evangelium, både ord som varnar och ord som tröstar.

En lärare är inte en rätt lärare bara för att han kommer från oss, är erkänd bland oss och har gott renommé sedan många år tillbaka. 

Aposteln Paulus varnar:

” ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.” (Apg 20: 30)

Därför ska man inte se på vem som predikar utan på vad som predikas.  

Stämmer detta med Bibeln? 

En av kyrkans mest omtyckta lärare var Filip Melanchton. Han var Luthers närmaste vän och skrev fantastiskt fina böcker som vi kan ha glädje av än idag och han är författaren bakom den lutherska kyrkans viktigaste bekännelseskrift: den Augsburgska Bekännelsen. Men t. o. m. Filip lämnade den rena läran för människotankar. Visar detta inte tydligt att vi inte ska lita på människor, utan bara på Guds ord och pröva all förkunnelse med Ordet.

Den viktigaste delen i förkunnelsen är evangeliet. Precis som vi behöver varningarna, så behöver vi också trösten. En rätt profet säger inte att allt är väl, men han säger att Kristus gjort allt väl. Han säger inte att synden inte är ett problem, utan att Kristus sonat våra synder. 

Ja, det är vårt glädjebudskap: att Kristus är försoningen för våra synder.

Sprickor i muren?

Om inte evangelium i Ord och sakrament bygger upp muren, så kommer satan förr eller senare att gå in där. Och han tar hjälp av de falska profeterna och lärarna. 

”Som rävar på öde platser är dina profeter, Israel.” (Hesekiel 13: 4), säger Gud genom profeten Hesekiel. 

Man finner ofta rävar i ruinstäder. De bosätter sig gärna under omkullvälta stenblock och livnär sig av vad som blir över efter vargarnas och lejonens byten. De angriper små och skadade djur. De falska profeterna profiterar på människors behov av att få höra några uppmuntrande ord, de lever av trasiga människor:

”Allt står väl till, allt står väl till”.

"All you need is love. Gör så gott du kan, mer kräver inte Gud". 

Men ingen tröst utan ånger, ingen förlåtelse utan syndabekännelse, inga plåster innan såren blivit desinficerade och utkramade.

Allt stod inte väl till för Israel. Men Israel såg det inte. Därför måste Guds röst få ljuda. Guds ord måste få lysa upp och visa vad som är fel.

Och därmed kommer vi till svaret på vad som kännetecknar en rätt lärare, en rätt profet. Han kännetecknas av att han förkunnar Guds ord, att det han säger är Bibelns Ord.

Gud säger genom profeten Jesaja:

”Till Guds undervisning, till vittnesbördet!" Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem.” (Jesaja 8: 20)

Det som ljuder i församlingen måste vara Guds rena och klara ord. Inte människotankar. Guds ord består av lag och evangelium, både ord som varnar och ord som tröstar.