Hys kärlek också till nådesföraktare, lagträlar och fariseer

Låt oss  stanna inför hur Kristus betraktade den rike ynglingen i Markus 10: 21. Vi läser:

”Jesus såg på honom och fick kärlek till honom”

Nu vet vi av det som framkommer av texten att den rike ynglingen var en människa som inte var ett Guds barn, han var fast under ett lagiskt ok och bar på en lagisk inställning som gjorde att han inte förtröstade på nåden.

De reformerta säger att Guds kärlek bara riktar sig till de utvalda. Men i dagens text läser vi att Kristus hyste kärlek till denne lagträl, denne slav under lagen, denne nådesföraktare, denne farisé.

Är det inte en lärdom för oss. Vi får aldrig förakta en enda människa, vi ska inte bli arga, hur djupt sjunkna de än är i otro och vantro. Låt oss ha samma kärlek som Kristus hade både till köttsliga syndare och till lagträlar. Han önskade deras frälsning. Han ville deras frälsning.

Gud säger genom profeten Hesekiel:

”Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren, HERREN. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.” (Hes. 18: 23)

Och Petrus skriver:

”han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2Petr. 3: 9)

Alla buden har jag hållit, eller ?

Kristus till den rike ynglingen:

"Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud.”

Han säger inte att han inte är god. Men han säger att ingen människa är god. Men Kristus är inte en människa som dig och mig, han är en Gudamänniska. Ingen människa född på naturligt sätt är god. Ett sådant konstaterande borde ju räcka.

Det handlar alltså inte om att vi saknar tillräckligt med många goda gärningar. Det handlar om att vi inte är goda. I Matt 12: 34 säger Kristus rakt ut: ”ni som är onda”.

Om en människa menar att han är god, så kan han pröva sig själv inför Guds lag. Kristus säger:

Buden känner du: Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor." Mannen sade: "Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung."

Är det inte många som resonerar likadant idag? Man ser bara de tio budorden på ett yttre sätt. Men Kristus förklarade i Bergspredikan att budorden skulle förstås inte bara utifrån att man inte försyndat sig i handling. Han förklarar att man bryter mot budet att inte mörda om man så bara blir arg på sin broder (Matt 5: 22). Han säger att man begår äktenskapsbrott om man ser på en annan kvinna med begärelse (Matt 5: 28). Kristus menar att motivet bakom en handling gör att man blir skyldig till handlingen.

Men den rike ynglingen ser bara på handlingen och kan utan att blinka säga:

”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.”

Han har ett ytligt syndabegrepp, och därför låter han inte lagen träffa där den ska, rätt i hjärtat.

Men Kristus ser människans hjärta. Han visste vad som fanns i mannens hjärta.

Brevet till aposteln Paulus

(Min inledning. I vår dagar är det vanligt i vissa kristna sammanhang att man menar att de som ivrar för den rena läran är kärlekslösa och legalistiska, medan de som är försummar kyrkotukten och sopar falsk lära och praxis under mattan anser sig själv drivna av evangeliet. Den beskrivningen passar inte in i det sätt Jesus och hans apostlar agerade. Kärleken har sin glädje i sanningen. Jesus och hans apostlar ivrade för den rena läran. De gjorde det inte pga legalism, utan för att vinna själar. Ibland måste man nämligen vara BÅDE sträng, hård och kärleksfull. Vårt samhälle och även vissa kretsar präglas av en orimlig tolerans och pluralism. Hur skulle Paulus skrifter bli bemötta i vissa kristna kretsar, som menar man ska vara smidig och följsam till självförintelse. Läs och njut av denna roliga parodi av the Trinity Foundation som illustrerar dagens kristna alltolerans och brist på förståelse för den apostoliska förmaning/ Stefan Sjöqvist)

Brevet till aposteln Paulus

 

   
 
Episkopala Kyrkan i mindre Asien,  Missionsutskottet

Till aposteln Paulus
co Aquila, tältmakaren
Korint, Grekland

Kära Paulus:
Vi fick nyligen en kopia av ditt brev till Galaterna. Missionsutskottet har nu uppdragit åt mig att informera er om en rad saker som berör oss djupt.

Hård och kärlekslös

För det första finner vi ditt språk vara något onyanserat. I brevet attackerar du, direkt efter en kort hälsning till Galaterna, omedelbart dina motståndare genom att hävda de "vill förvanska Kristi evangelium." Sedan säger du att sådana män bör betraktas som "förbannade", och på annan plats hänvisar du till "falska bröder. Skulle det inte vara mer hänsynsfullt av dig att åtminstone ge dem förmånen av att ställa dig tveksam - åtminstone tills generalförsamlingen har undersökt och avgjort frågan?

Och som för att göra situationen ännu värre säger du senare, "Jag skulle önska dem som ger er problem att de skulle stympa sig själva!" Är ett sådant uttalande verkligen passande för en kristen församlingstjänare? Kommentaren verkar ganska hård och kärlekslös.

Nedlåtande ton ger färre lyssnare

Paulus, vi känner verkligen ett behov av att behöva varna dig om tonen i dina brev. Du framstår som väldigt aggressiv och påfrestande för många människor. I några av breven har du till och med nämnt personer vid namn, och denna praxis har, utan tvivel, upprört vännerna Hymenaeus, Alexander, med flera.

När allt kommer omkring så har ju många personer för första gången introducerats in i den kristna tron, betjänade av dessa män. Även om några av våra missionärer har uppenbara och beklagliga brister kan det dock bara underblåsa dåliga känslor att du talar om dessa män på ett så nedlåtande sätt.

Med andra ord Paulus, tror jag du bör sträva efter en mer moderat hållning i din verksamhet. Skall inte du hellre försöka vinna dem som gör fel genom att visa en mildare anda? Nu har du förmodligen fjärmat dig från dem som följer judarnas lagar och seder (judaisterna) till den grad att de inte längre kommer att lyssna till er.

Oheliga allians bättre än brända broar

Genom din frispråkighet har du även minskat dina möjligheter till framtida inflytande över kyrkan som helhet. Om du hade arbetat mer lugnt kanske du snarare hade ombetts att tjänstgöra på [samfundets samlings-]kommitté som utsetts att behandla frågan. Du skulle då ha kunnat bidraga med dina insikter genom att utarbeta en bra utskottsrapport rörande de judaiserande grupperna och så få fram en teologisk ståndpunkt utan att behöva dra in personer i tvisten.

För övrigt, Paulus, måste vi upprätthålla enighet bland dem som bekänner sig till en tro på Kristus. Judaisterna står ju åtminstone tillsammans med oss emot den omgivande hedendomen och humanismen i den rådande kulturen inom Romarriket. Judaisterna är vår allierade i vår kamp mot abort, homosexualitet, regeringens tyranni, etc. Vi har inte råd att låta skillnader över läromässiga detaljer dölja detta viktiga faktum.

Tystnad istället för känsligt och kontroversiellt

Jag måste nämna att frågeställningar har rests även rörande själva innehållet i er skrivelse, förutom din stil. Kommittén ifrågasätter det lämpliga i brevets dogmatiska struktur. Är det verkligen klokt att plåga unga kristna, liksom Galaterna, med tunga teologiska frågor? Vid ett par ställen hänvisar du till exempel till läran om utkorelsen. Du håller även en långrandig diskussion om lagen. Du kanske kunde ha understrukit ditt ärende på andra sätt, utan att nämna dessa komplicerade och kontroversiella punkter i kristendomen.

Brevet är så nedlastat med läromässiga frågor att det förmodligen bara tjänar till att polarisera de olika fraktionerna inom kyrkan alltmer åt olika håll. Vi måste återigen betona enighet i stället för känsliga frågor, som bara kommer att framhäva splittring bland oss.

Svartvitt är så utseslutande och oflexibelt

På ett ställe skrev du "Se, jag Paulus säger er att om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er."(Gal 5:2) . Paulus, du har en tendens att beskriva saker strikt i svart-vita termer, som om det inte fanns några gråzoner.

Du måste dämpa dina uttryck så att du inte blir alltför exklusivt uteslutande. Annars kommer din attityd att driva bort många människor och göra att besökare känner sig ovälkomna. Kyrkans tillväxt främjas inte genom en sådan hård och oflexibel linje.

Fridfull yta av tolerans*

Kom ihåg, Paulus, det finns inte något sådant som en perfekt kyrka. Vi tolererar många brister i kyrkan eftersom vi inte kan förvänta oss att ha allt på en gång. Om du bara tänkte tillbaka på din egen erfarenhet kommer du ihåg hur du tidigare trakasserade kyrkan i din tid av okunnighet. Om du tänker på din egen tidigare erfarenhet kan du få en mer förstående inställning till [de lagiska och traditionsbundna] judaisterna.

Ha tålamod och ge dem tid att komma fram till en bättre förståelse. Under tiden kan vi glädja oss åt att vi alla delar ett gemensam tro på Kristus, eftersom vi alla blivit döpta i hans namn.

Med vänlig hälsning,

Charles Phinney
Samordnare i Missionsutskottet
Juli / augusti 1988

* Tolerans - "Tolerans är dygden hos de män som saknar övertygelser" G.K. Chesterton.

---

Copyright © 1998-2010 The Trinity Foundation
Post Office 68, Unicoi, Tennessee 37692
Phone: 423.743.0199 Fax: 423.743.2005

http://rilnews.org/article/brevet-till-aposteln-paulus


(Originalartikel på Engelska)

Evigt liv på grund av vad du gör?

Låt oss idag skärskåda den knäfallande otron hos den rike ynglingen och kanske hos oss själva!

”När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?"

Denne man var mycket rik. Han hade de jordiska. Han hade pengar och egendomar. Grekiskan avslöjar mer än översättningarna i allmänhet gör. Han säger ungefär: ”Vad ska jag göra för att inneha (kläronomeo), eller besitta evigt liv”.

Allt mannen ägde hade han förvärvat. Han hade skaffat det genom arv, handel eller köp. Men det var en sak han inte ägde som han saknade: evigt liv. Hans fråga lyder nu: Hur ska jag förvärva det? Vad ska jag göra?

Som om det egna livet kunde vinnas av oss människor genom ett köp, en transaktion; ”om Gud ger mig detta, så ger jag honom från mig”.

Och visst, om människan kunde uppvisa en fullkomlig helighet och rättfärdighet inför Gud, så skulle hon verkligen kunna få det eviga livet som en belöning för sin lydnad. Skriften säger:

”den som håller dessa bud skall leva genom dem.” (Gal. 3: 12) 

Problemet är att Guds lag omfattar hela vårt hjärta, hela vårt förstånd, hela vår själ, allt vi är, allt vi tänker, allt vi känner, allt vi gör och säger. Människan är ofullkomlig och Skriften säger:

”den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.” (Jak. 2: 10)

Att människan inte klarar av att hålla Guds lag, att människan inte kan förtjäna frälsningen på egen hand är vad Kristus försöker visa genom hela samtalet.

Hade den rike ynglingen lyssnat på Jesu första meningen, så hade Kristus inte behövt utmana honom djupare. Men han lyssnar inte. Han är så insnurrad i sina egna föreställningar och sina egna ambitioner att arbeta till sig evigt liv med egna gärningar att han inte hör.

Ibland måste Gud sticka sitt svärd djupt in i våra hjärtan innan vi ger upp våra egna ansträngningar till självfrälsning.

Falla på knä

Mark. 10: 17

”När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?" 

I texten möter vi Kristi möte med den rike ynglingen. Vi läser att han sprang fram och föll ner för Kristi fötter.

Om man stannade här, drog ett streck i scenariot, så skulle man kanske säga: ”Se här! En Kristi efterföljare! En människa som vill lägga sitt liv i Jesu händer! En som avgör sig för Jesus!”

Men detta visar också vad lite yttre åtbörder egentligen betyder. Många kristna sammanhang lägger stor vikt vid att det viktiga är att få människor att böja knä för Jesus, att läsa efter i en bön, att räcka upp sin hand, så vips är saken klar. Men åtbörder som inte har en motsvarighet i hjärtat, i tron och i förtröstan, är helt meningslösa. Om de motsvara vad som finns i hjärtat, så är saken helt annorlunda. Hur var det med den rike ynglingen?

Världen är förgänglig och bedräglig

Om det vore så att det Johannes menar med ”världen” hade varit något som kom från Gud, så är det klart att vi skulle vara skyldiga att älska det. Men Johannes skriver:

”Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen”. (1 Joh 2:16)

Han börjar med att tala om de inre frestelserna. De som kommer från vår syndiga natur, köttet.  Även om vi känner av dem, så älskar vi de inte. Från köttet kommer vår egoism och vår lust att bryta mot Guds vilja och bud.

 Sedan fortsätter han med att tala om de yttre frestelserna, de som kommer utifrån: ”ögonens begär”. Man går bara efter det yttre skenet utan att bedöma det inre värdet och fråga efter Guds vilja.  Eva såg att ”trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande.” (1 Mos. 3:6) Akan föll också för det yttre skenet. ”Jag såg bland bytet en dyrbar mantel från Sinear och tvåhundra siklar silver och en guldplatta som vägde femtio siklar, och jag fick begär till det och tog det.” (Jos.7:21) David ”fick  se en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker.” (2 Sam. 11:2) Det räckte tydligen, inte en tanke på att Bat-Seba var Urias hustru.

Ögonens begärelse är en begärelse till det yttre, utan en tanke på Guds vilja.

Den tredje frukten av världen är ” högmod över livets goda”. Det är skryt och högmod över vad man äger. En lust att tävla om materiella saker. Som om det viktigaste vore att man har allt man vill ha i den här världen, istället för att ha som huvudmål att samla skatter i himlen.

Johannes förklarar att det överhuvudtaget inte finns någon anledning att älska världen eftersom den ändå kommer att gå under.

”världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förbli i evighet”. (1 Joh 2:17)

Den nya världen, den nya tidsåldern, riket har kommit med Kristus. Guds barn har hoppat av denna världens sjunkande skuta som går mot botten och stigit ombord på skeppet som med en trygg kapten: Kristus själv, satt kursen  mot den eviga himmelska stranden.

Låt oss alla förbli i det skeppet rike tills vi alla nått hamnen.

Kärleken till Gud kan inte delas

Om någon är delaktig i, involverad i och uppfylld av den värld som förkastar Kristus, så är det uppenbart att han inte älskar Fadern. Hur skulle ett Guds barn kunna känna sig hemma i ett system som förkastar Kristus?

Jakob skriver:

”vet ni inte att  vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.” (Jak.4:4)

Kristus säger:

” Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” (Matt.6:24)

Johannes talar alltså inte om världen som något neutralt, utan definierar det som det sammanhang som vänt sig bort från Gud.