Ni kristna, träd nu fram för Gud

1.
Ni kristna, träd nu fram för Gud, 
Med lov och glädje stor. 
Nu himlen öppnats på hans bud,
Hans Son ibland oss bor. 
Hans Son ibland oss bor.

2. 
Ur Faderns sköte ut han går,
Ett barn han bliver här. 
Den bädd, vari han vila får, 
En ringa krubba är. 
En ringa krubba är.

3. 
Den Herren, som har skapat allt 
Och har all rikedom, 
Han antog tjänaregestalt, 
Kom hit i fattigdom. 
Kom hit i fattigdom.

4. 
Han ligger ringa, späd och svag, 
I fattig moders famn, 
Med himlars här till Guds behag 
Lovsjunger dock hans namn. 
Lovsjunger dock hans namn.

5. 
Han Davids rot och telning är, 
En tröst för världen all, 
Och Gud igenom honom här 
Sitt rike bygga skall. 
Sitt rike bygga skall.

6. 
Vårt kött och blod antager han, 
Med oss ett byte gör:
Bland oss han här sin boning fann 
Och oss till himlen för. 
Och oss till himlen för.

7. 
Han blir en ringa tjänare, 
Till herre gör han mig. 
Ett bättre byte kan ej ske. 
O Jesu, pris ske dig!
O Jesu, pris ske dig!

8. 
I dig jag åter öppnat ser 
Guds sköna paradis 
Keruben vaktar icke mer. 
Gud vare lov och pris. 
Gud vare lov och pris.

(Luthersk Psalmbok 723, N. Herman "Lob Gott ihr Christen" Let all together praise our God CW#41)

Låt oss glädjas över Julens gåva: Kristus!

1. Låt oss glädjas nu envar, Låt oss alla lova Gud den Högste, som oss har Gett sin Son som gåva!
   
2. Ner till jordens jämmerdal Går han för att tjäna, Sen skall han i himlens sal Kronan oss förläna.
   
3. Han blir fattig, jag blir rik, Är det ej ett under? Pris ske Gud i himmelrik Därför alla stunder!
   
4. Jesu, ge åt dina får, Återlösta lammen, I ditt namn ett gott nytt år, Hör oss, Jesu! Amen.
   

(Luthersk Psalmbok 949, Okänd tyskt författare)

Gläd dig du Kristi Brud!

1. Gläd dig, du Kristi brud, Och möt din Herre Gud! Hans nåd är dig nu nära, Uppfylld profetens lära. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
2. Kom ut, ty här vi ser En synd, som glädje ger: Här rider ärans Konung, Gläd dig, du Sions drottning! Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
3. En åsna honom bär, Fast han Vår Herre är. Om än hans
   
   prakt är ringa, Han döden kan betvinga. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
   
4. Saktmodig, ödmjuk god Och stor i tålamod Vill han den nåd medföra, Som skall hans brud tillhöra. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
5. Stäng inte porten din, Låt Kristus rida in! Din gäst vill han få vara, Han vill din själ bevara. Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
6. Strö kvistar, där han far, På kläderna ej spar! Allt folket bäre palmer, Och sjunge Davids psalmer! Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
7. Och alla barnen små Skall också göra så, Ja hela folkets skara Skall sjunga utan fara: Hosianna, låt oss prisa Vår Kung med denna visa.
   
   (Luthersk Psalmbok 945 Okänd dansk författare. Utg.)

Konungen av Davids hus

1. Gör porten hög, gör dörren vid För Herren i adventets tid, För Konungen av Davids hus, För världens Frälsare och Ljus. Se, nattens mörker är förbi, Och därför glada sjunger vi: Min Skapare, min Gud, Är underbar i råd.

2. Rättfärdig hans bälte är, I saktmod kommer han nu här, Hans huvud krönt av helighet, Hans spira är barmhärtighet. All nöd och jämmer är förbi, Och till hans ära sjunger vi: Min Frälsare, min Gud, Du som är stor i dåd.

3. Frid vare dig, Jerusalem, Där denne Konung har sitt hem, Dem går det väl, som älskar dig Och i ditt tempel gläder sig. Du skänker dem välsignelse Och frid, som världen ej kan ge. Min Tröstare, min Gud, Vad du är stor i nåd!

4. Gör porten hög, gör dörren vid, Att ärans Konung, stark i strid, I hjärtat får en boning, som Blir invigd till hans helgedom. Så kommer Konungen till dig, Och salighet har han med sig. Vad du är stor, min Gud, I råd, i dåd, i nåd!

5. Kom, käre Frälsare till mig, Min dörr står öppen nu för dig, Kom in med nåden i mitt hus Och upplys mig med nådens ljus! Giv mig din Ande, ty han vet Den väg, som för till salighet. Låt mig i himmelen få lova dig! Amen.

(Luthersk Psalmbok 946, G. Weissel, Utg.)

O Jesu, du min längtan

1. O Jesu, du min längtan, Hur skall jag möta dig? Du alla frommas trängtan, Drag också in hos mig. Sänd av ditt ljus en strimma In i min själ, så jag Din vilja kan förnimma Och rätt förstå din lag.
2. Man strödde gråna palmer I Judaland för dig, Jag hyllar dig med psalmer, Och hjärtat gläder sig. För dig mitt hjärta grönskar med lov och tacksamhet, Och tjäna dig jag önskar, Så gott jag kan och vet.
3. Jag låg i tunga banden, Men du befriar mig. Betryckt av skam var anden, Du lyfter den till dig, Upphöjer mig till ära Och ger mig skatter där, Som mott och mal ej tära, Som jordens skatter här.
4. Min skuld mig ej förskräcker, Fast den är mycket stor. Din kärlek övertäcker Den synd, som i mig bor. Du kommer och mig giver Din frälsning, full och hel. Det rike, som förbliver, Skall bli min arvedel.
5. Sist kommer du döma Den värld, som dömt dig här. Men du skall ej fördöma Den själ, som har dig kär. Kom, Jesu, Sol från höjden, Och hämta hem din brud, Till ljuset och till fröjden I himmelen hos Gud.
(Luthersk Psalmbok 12; P. Gerhardt, K. Jonsson)

Använda Guds Ord

Öppna mina ögon, så att jag ser undren i din undervisning. Ps. 119:18

Detta må du veta, att den heliga Skrift är en bok som gör alla människors vishet till dårskap, emedan hon allena undervisar om evigt liv. Så bör du ock tvivla på din egen insikt och ditt förstånd samt med sann ödmjukhet och allvar bedja Gud, det han täckes genom sin käre Son giva dig sin helige Ande, som upplyser ditt

förstånd och leder dig. Vidare bör du läsa Bibeln med flit och uppmärksamhet samt väl betänka vad den helige Andes mening är, vaktande dig att du ej ledsnar eller tänker att du med en eller två gånger läst, hört och talat nog eller att du förstår allt i grund. Eljest blir du aldrig någon sann kristen, utan såsom en otidig frukt som faller av innan den har blivit halvmogen. Slutligen bör du ihågkomma att anfäktning är den rätta prövostenen som lär dig inte allenast veta och förstå, utan även erfara hur rätt och sant, hur ljuvligt, mäktigt och tröstligt Guds Ord är. En visdom över all visdom. 

(Ur "Ord för Dagen" av Martin Luther)

Trohet till Ordet

  Tagen.......Andens svärd, som är Guds ord! Ef. 6:17

Detta sker främst genom att man på predikstolen offentligen driver Ordet. Men det sker även genom att envar kristen - ensam eller tillsammans med andra - hör, läser, sjunger, talar eller betraktar Ordet. Ordet kallas för svärd, för att vi skall lära oss hur man skall använda det mot fienderna. Man måste driva och öva det genom att predika, höra och lära det. Man får inte låta det ligga på bokhyllan eller stå obrukat i boken, som då man låter ett svärd rosta i skidan. Då kan det inte bevisa sin kraft eller göra fienden någon skada. Man måste fatta svärdet, dra ut det och ständigt kämpa med det, så att det behåller sin skärpa. Dvs Ordet måste genom predikoämbetet och för övrigt med hjärta och mun ständigt drivas. Därför må vi framför allt se till att vi behåller det rent och oförfalskat samt bedja Gud att han ger oss trogna predikanter, som håller det vid makt. 

(Ur "Ord för Dagen" av Martin Luther)

Två stolar

Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Rom 3:25

Skriften lär att Gud ställer människorna inför två ting: en domstol för dem som är säkra och stolta och inte vill bekänna sina synder

samt en nådastol för olyckliga, svaga samveten, som bekänner sina synder, fruktar för Guds dom och gärna skulle vilja ha nåd.

Denna nådastol är Kristus, av Gud själv oss given, för att den människa som inte kan bestå inför Gud i sin egen person i honom skall ha en tillflykt. Med tanke på allt jag saknar vill jag hålla mig till denna nådastol, och jag vill inte låta mig drivas därifrån vare sig av synd, död eller fruktan för djävulen. Ty Gud har själv insatt denna nådastol, och dit visar han oss ständigt.
 
Ur "Ord för Dagen" av Martin Luther

Guds Ord är sanning

"Många av hans lärjungar som hörde det sade: `Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?´" (Joh. 6:60)

Detta är skrivet oss till trösta så att vi skall veta, att om evangelium predikas rätt, så avfaller även de därifrån, om vilka man trott att de mest av alla skulle arbeta för evangelium. Det har många gånger slagit mig för pannan, att Kristus ställer sig så svag med de sina i sitt predikoämbete, och att djävulen gör sig så stark, att även de yppersta (i

texten lärjungarna) alldeles avfaller från evangelium.

Man tvingas stundom att komma på sådana tankar: "Månne läran är riktig? Har väl Gud sin hand med i detta, då det tar en så besynnerlig vändning?" Men här gäller det att strax tillsluta ögonen och säga: "Må det falla vad som inte vill stå, Guds ord är ändå sanning."

Det är inte underligt, att så sker, att inte alla hos oss förblir i tron, då det gått Herren Kristus själv så, att många har avfallit från honom. Låt därför fritt avfall och förföljelse komma, Kristi lära skall ändå inte bli tillintetgjord. Evangelium kan och vill stå på annan grund än på lärda och stora personer, och det är en annan makt än denna världens som uppehåller Kristi lära.

Ur Resekost, av Martin Luther

I förlåtelsens rike

"I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd." (Ef. 1:7)

Dessa ord lär oss, att hela vår rättfärdighet för Gud är och kallas syndernas förlåtelse. Därför måste vi lära att höja oss över förnuftet, som tvistar med oss och förehåller oss både våra synder och goda gärningar. Vi måste höja oss så att vi ser varken på det ena eller det andra utan endast grundar oss på denna sanning och

inte vill veta av något annat. Vi sätter nåden och förlåtelsen inte endast mot synden utan även mot alla goda gärningar och utesluter sålunda all mänsklig rättfärdighet och helighet.

Men, invänder du, om jag ännu dagligen känner synden hos mig, så att mitt samvete fördömer mig? Svar: Just därför skall du lära dig, att den kristliga rättfärdigheten är inget annat, än endast syndernas
förlåtelse. Du är i ett sådant rike, som endast har att göra med synder och däri finnes en så översvinnelig nåd, att den borttar all vrede. Och fastän du inte känner annat hos dig än många och stora synder, så är de ändå inte mera synder, ty du har ett dyrbart motgift mot dem, som borttar syndens kraft och gift, och detta är ordet förlåtelse. Men utan förlåtelse blir synden kvar, och ingen gärning hjälper ens mot den allra ringaste synd.

Ur: Resekost, av Martin Luther

Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag

"Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag." (Gal. 6:2)

Det är ett verkligt kärleksfullt bud, som aposteln allvarligt vill lägga oss på hjärtat med den tillagda satsen, som innebär en direkt vädjan: "Så uppfyller ni Kristi lag." Kristi lag är kärlekens lag. Sedan Kristus återlöst och förnyat oss och gjort oss till sin kyrka, ger han oss ingen annan lag än budet om den inbördes kärleken, Joh. 13:34f: "Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar."

Men att älska är inte, som sofisterna säger, att vilja någon väl, utan det är att bära den andres bördor, d.v.s. att ha fördrag med det som irriterar dig och som du inte gärna finner dig i. En kristen måste alltså ha starka axlar och en kraftig rygg för att kunna bära brödernas kött, d.v.s. deras svaghet, ty Paulus säger här, att de har besvärliga bördor. Kärleken är således mild, vänlig och tålig, och den består inte i att ta utan i att ge, ty den tvingas att fördra och bära mycket. I församlingen ser gudfruktiga lärare många

villfarelser och synder, som de tvingas att bära. I det borgerliga livet svarar aldrig undersåtarnas lydnad mot överhetens lagar. Om därför inte överheten förstår att se genom fingrarna, duger den inte till att styra samhället. I varje hushåll sker mycket som misshagar husfadern. Men om vi själva kan bära och överse med våra egna laster och synder, som vi dagligen begår i mängd, skall vi också bära andras, enligt ordet här: "Bär varandras bördor", och enligt budet "Du skall älska din nästa såsom dig själv."

Och kärleken, skriver Paulus i 1Kor. 13:7, tror allting, den hoppas allting, och den bär brödernas alla bördor, ändå alltid under förutsättning att lagens första tavla om tron inte överträds. Ty den som bryter mot den, överträder inte Kristi lag, som är kärleken, han förorättar inte nästan utan Kristus och det rike, som han med sitt blod förvärvat. Detta rike bevaras inte genom kärlekens lag utan genom Ordet, tron och Anden. Detta bud om att bära andras bördor sträcker sig alltså inte till sådana som förnekar Kristus, som inte endast vägrar erkänna synden, utan t.o.m. försvarar sin synd, och inte heller till dem som framhärdar i synd, ty också de förnekar till en del Kristus. De däremot, som tror och gärna hör Ordet och likväl mot sin vilja faller i synd och vid tillsägelse inte endast lyder, utan även själva avskyr synden och strävar att bättra sig, de är sådana som råkat falla, och det är deras bördor som Paulus befaller oss bära.

Ur: Resekost, av Martin Luther