När Paulus säger: Men jag lever, låter det personligt, som om han talade om sin egen person. Därför rättar han sig genast: Dock inte längre jag, d.v.s. det är inte längre jag som lever i min person, utan Kristus lever i mig. Personen lever visserligen, men inte i sig själv eller för sin egen del. Men vad är detta för ett jag, om vilket han säger: Inte längre jag? Det är det jag, som står under lagen och måste arbeta för att uppfylla den och som är en från Kristus skild person. Det jaget förkastar Paulus, ty jaget såsom en från Kristus skild
Om inte Paulus förut hade använt samma talesätt och ord för ord förestavat oss det, så skulle inte ens någon av de heliga vågat använda det. Ty det är obrukligt, ja något alldeles oerhört att säga: Jag lever, jag lever inte; jag är död, jag är inte död; jag är en syndare, jag är inte syndare; jag har lag, jag har ingen lag. Men detta uttryckssätt är sant i Kristus och genom Kristus. Om du därför, när det gäller rättfärdiggörelsen, skiljer på din person och Kristi, är du i lagen, förblir i den och den lever i dig, vilket betyder att vara död inför Gud.
Men om tron gäller det i stället att lära rätt, nämligen att man genom den så införlivas med Kristus, att av människan och honom blir liksom en person, som inte kan skiljas från honom utan ständigt hör samman med honom och säger: Jag är som Kristus, och Kristus säger i sin tur: jag är som denne syndare, eftersom han håller sig till mig och jag till honom. Ty vi är genom tron förenade till samma kött och ben, Ef. 5: 30: "Vi är lemmar av hans kropp". Denna tro förenar sålunda Kristus och mig fastare med varandra än mannen är förenad med sin hustru.
Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar