Att bli gripen av Kristus är att bli gripen av en historisk, verklig och levande person

Man talar ibland om människor som är gripna eller hängivna av någon idé, någon ideologi eller någon trend. För teologen Gustav Aulén var den historiska personen Jesus, inte det viktiga, utan ”Kristusdramat”, berättelsen om Kristus. Kristusdramat menade Aulén gestaltar kampen mellan ljus och mörker. Men med en sådan beskrivning blir den historiska personen Jesus ointressant. Då kunde man lika gärna läsa sagan om Törnrosa på juldagen, som också den berättelsen gestaltar kampen mellan ont och gott, ljus och mörker.

Men för en kristen är detta helt avgörande: den historiske personen Jesus. Vi tror inte på en idé, en myt, vi tror på verklig fysisk person, lika påtaglig som vår hud och vår egen kropp, som föddes i början av vår tideräkning i Betlehem i Galileen, som Lukas skriver, när Augustus var kejsare och då Kvirinius var landshövding över Syrien (Luk. 2:1). Torra historiska detaljer kan tyckas, men jätteviktiga om någon försöker förvandla Kristus till en idé.

Vårt nya testamente beskriver hur han växte upp med sin judiska mor och fosterfar, hur han omskars, hur han gick upp till lövhyddohögtiden och påsken som alla fromma judar gjorde på den tiden, hur han predikade för folket, hur han botade sjuka, gjorde blinda seende och hur han greps av Stora Rådet, utelämnades till romarna och dödades med ett populärt avrättningsredskap på den tiden: korset. Det är denna historiska Jesus som gripit oss.

Han har gripit oss, men inte så att vi sentimentalt minns en person som levt och dött, precis som indierna högtidlighåller Mahatma Gandhi eller socialdemokraterna Olof Palme.

Jesus har gripit oss, inte bara den Jesus som levde och dog, utan den Jesus som lever idag. Han har

lämnat den grav man lade honom i. Vår relation till Jesus är inte ett minne. Han är vår levande vän, men inte bara som en andevarelse, den fysiska kropp, som han tog med sig ner i graven, med samma kropp har han stigit upp ur graven och stigit upp till himlen för att härska tillsammans med Gud Fadern. Det är han som föddes, dog uppstod och idag lever som gripit tag om våra hjärtan. Den verklige Gudamänniskan Kristus är vår Herre och Frälsare.

För de flesta människor är det inte svårt att tro att Jesus levt i Israel för 2000 år sedan. Människor som dör stannar i allmänhet i graven. Påstår man motsatsen, så har man alla skäl att vara skeptisk. Också Jesu egna lärjungar var skeptiska inför ryktena om att Jesus uppstått ur graven, trots att han förutsagt det flera gånger. Men den tomma graven och mötet med den uppståndne Jesus övertygade dem om att Jesus inte bara dött, utan också uppstått. Därför att lärjungarnas vittnesbörd om Jesu uppståndelse är trovärdigt, och för att Guds Ande övertygat oss, så vet vi att han uppstått och lever. Det kunde han göra eftersom han i sin person inte bara är sann människa utan också sann Gud. 

Det historiska faktum att Jesu dött och gått ur graven, är kristendomens hjärta, utan denna sanning finns ingen kristendom. Aposteln Paulus skriver:

”om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös… Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade.” (1 Kor. 15: 14,  20)

Han som grep tag i oss är alltså en helt levande person, Jesus som är sann Gud och människa.

Att vara kristen är att bli gripen av Kristus

När Paulus i sitt brev till församlingen i Filippi vill beskriva hur det kristna livet är att sträva mot ett mål, mot ett segerpris, ”Guds kallelse till himlen i Kristus” (Fil. 3: 12)  så säger han att han ”jagar efter att gripa det”. Men varför gör han det?  Svaret finner vi i samma mening: ”eftersom jag själv

har blivit gripen av Kristus Jesus”. ”Han grep mig”, översätter David Hedegård.

När man talar om omvändelsen och om vad det innebär att vara eller bli en kristen så är ett mycket bra sätt att säga att ”detta att vara kristen, det är att ha blivit gripen av Kristus”.

Att bli en kristen handlar inte om vad du eller jag gör, det handlar om vad Gud gjorde en gång för alla då han utgav sin enfödde Son att dö på korsets trä. Denna sanning har han gripit oss med ända sedan vårt dop, ända sedan han gav oss budskapet i det predikade och lästa Gudsordet. Det är hans verk. Han tar oss och lyfter oss in i sitt rike.  Det är också så psalmisten beskriver sin frälsning: ” Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa ” (Ps. 40: 3) Aposteln säger ”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. ” (Kol. 1: 13)

Varför har vi frid genom Kristus?

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i.” (Rom. 5: 1, 2)

Vi har alltså frid med Gud därför att vi har förklarats rättfärdiga. Att blir rättfärdigförklarad är att frikännas, att förklaras icke skyldig. Hur

kan det vara möjligt när vi nyss sagt att vi är skyldiga. Det är ett faktum därför att Kristus betalt vår skuld, och han har låtit sin egen rättfärdighet räknas oss till godo. Detta är ”den nåd som vi nu står i”

När vi tror detta har vi det Gud säger. Vi har frid med Gud. Och har vi frid med Gud, så behöver vi inte vara rädda för Gud. Vi behöver inte vara rädda för vad som ska hända oss. Vi vet att vad som än händer så har vi evigt liv, Kristus finns hos oss, i våra hjärtan. Han har lovat att vara med oss hela livet. Då behöver vi inte oroa oss.

Det är klart att vi ska engagera oss i vår omvärld, det är klart att vi ska ta ansvar för det vi äger och alla vi har runtomkring oss, men nu vet vi att Gud står på vår sida, då behöver vi inte vara rädda.

Kristus säger:

”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.”

Vilken frid ger Kristus oss?

Friden är annorlunda än den världen ger. Han kom inte för att skapa världsfred, det kommer att fortsätta att finnas krig, så länge vi människor får styra världen. Men mitt i all oro, all rädsla och all ängslan kunde lärjungarna och kan du och jag, äga frid. Kristus ger oss den friden. Han lämnade den till oss. Min frid ger jag er.

Och hur kan det ske. Hur kan man ha frid i en fredlös värld och med så mycket oro som antastar vår själ. Vi måste gå ett steg längre tillbaka för att finna tillbaka till sann frid. Det som förde ofriden in i

världen var synden. Människan blev ovän med Gud när hon bröt hans Lag. Orsaken till ofriden i vårt hjärta och i världen är att människan lever i olydnad. Vi har syndat mot Gud genom att inte älska honom av allt hjärta och vår nästa som oss själva, genom att våra hjärtan inte är rena.

Vår synd skiljer oss från Gud. Men Kristus kom till vår värld för att återupprätta vårt förhållande till Gud. I egen kraft kan vi inte sona vår synder, utplåna vår skuld. Hur mycket gott vi än gör, så räcker det inte för att reparera den skada vi åsamkat alltsedan Adam bröt mot Gud lag i Eden.

Kristus kom till vår värld för att göra det vi inte kunde göra. Han levde det liv vi borde ha levt, ett liv i renhet och lydnad, och han dog den död vi alla förtjänar.

Paulus förklarar i Romarbrevets femte kapitel:

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i.” (Rom. 5: 1, 2)

Vi har alltså frid med Gud därför att vi har förklarats rättfärdiga. Att bli rättfärdigförklarad är att frikännas, att förklaras icke skyldig. Hur kan det vara möjligt när vi nyss sagt att vi är skyldiga. Det är ett faktum därför att Kristus betalt vår skuld, och han har låtit sin egen rättfärdighet räknas oss till godo. Detta är ”den nåd som vi nu står i”

Kristus ger oss fred/frid av annat slag

Kristus förklarar idag varför det är så viktigt att förbli i honom.

”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger.” (Joh 14: 27)

Ordet frid och fred är samma ord på hebreiska och grekiska. Det finns mycket vi människor är bra på, vi har uppfunnit ångmaskiner, TV-apparater och mikrovågsugnar. Men det finns en sak vi människor inte är bra på och det är att fred. Av 3600 år av dokumenterad historia har vi bara haft fred i 286 år. Under dessa 3600 år har ungefär 8000 fredfördrag slutits och nästan alla av dem har brutits på ett eller annat sätt. Man räknar med att över 14 000 krig har utkämpats i vilka ungefär 3, 6 miljarder människor dödats.

Men om man inte talar om den politiska oron i världen, hur förhåller det sig med friden i själen?  Det vanligaste problemet idag, som gör att människor inte har frid i sin själ är rädsla. Man är rädd att förlora sin hälsa, rädd för förlora sitt jobb och sin familj. Man är rädd för att grannen ska bli arg, rädd att förlora sina vänner, för att förlora sitt anseende, att förlora det man äger. Många är rädda för saker man inte behöver vara rädda för. När världen vill ha frid, så reser man någonstans (till Bahamas) köper något någonting (en lyxbil) eller intar någonting (lugnande medicin).

Också lärjungarna kände sig rädda, de hade inte grepp om läget och visste inte vad som skulle hända, och ännu räddare skulle de bli, när Kristus blev gripen, torterad av den judiska tempelvakten och de romerska soldaterna, korsfäst och dödad.

Men Kristus talar om en frid som han har och som han skulle ge. Idag säger han:

”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger.”

 

Hans frid är annorlunda än den världen ger. Han kom inte för att skapa världsfred, det kommer att fortsätta att finnas krig, så länge vi människor får styra världen. Men mitt i all oro, all rädsla och all ängslan kunde lärjungarna och kan du och jag, äga frid. Kristus ger oss den friden. Han lämnade den till oss. Min frid ger jag er.