Det är tron på Kristus som Frälsar

Vi kallar inte människor att anta en filosofi, att anta en nu livsstil, vi kallar människor till Frälsarens kors, vi kallar människor att tro att Gud tar emot syndare för intet, för Kristi skull.

Den människa som tror att Jesus har gjutit sitt blod för hennes skull, den människan är omvänd, är troende och pånyttfödd.

Vårt budskap är:

”Våga dig dristelig
tro, att Jesus gjort allt för dig!
Du har intet, blott synd och skam,
prisa endast Guds dyra Lamm,
som oss har köpt med sitt blod!
Våga dig dristelig
tro, att Jesus är allt för dig!
O, vad fröjd och vad kraft har den,
som fått allt uti Frälsaren,
salig och helig han är!”

Gud möter människan idag genom evangeliet, inte genom privata uppenbarelser

Kristenheten är fylld av andliga "genier", människor som tror att de läst tillräckligt i Bibeln och nu vill möta Gud direkt. 

Men om Jesus måste använda sig av bibelordet för sina lärjungar vid Emmausvägen och sina lärjungar i det stängde rummet, så är det inget annat än högmod att tro att vi skulle klara oss utan bibelordet.

Han säger själv:

”Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.” (Joh. 14,23,24)

Gud övertygar genom sitt Ord

Lärjungarna blev vittnen och vi får en fullkomlig visshet om vad som hände genom evangelierna. Vi skall inte hänvisa människan till sig själv:

”omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas” (Lukas 24: 47)

Vi behöver inte oroa oss för att människor inte tror Skriften, vi läser i Lukas 24 att Kristus: ”öppnade… deras sinnen, så att de förstod Skrifterna”. (Lukas 24: 45)

Gud säger genom profeten Jeremia:

”Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar och ger säd till att så och bröd till att äta, så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det. ” (Jes. 55:10 - 11)

Kristus stärker sina lärjungar genom bibelstudium, inte genom trollkonster, inte genom att försjunka i sig själv, inte genom att granska naturens skönhet, inte genom att kämpa i bön, inte genom andlig manifestation:

”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna." Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: "Det står skrivet.” (Lukas 24: 44)

 Sann andlighet bottnar i att vi rotar oss vid Ordet, läser det, begrundar, tror det och sprider det.

Kristus är bevisad en gång för alla, vi har Bibeln

Om nu Jesus visade sig för lärjungarna, ska vi då inte förvänta sig att han visar sig för oss för att vi ska tro? Ska vi uppmuntra människor att be att Gud bevisar sig genom andliga upplevelser och religiösa känslor?  Ska vi konstatera att det viktiga är inte Bibelns ord, läran, det historiska, utan ett personligt möte med Jesus, att man känner att Jesus bor i hjärtat? Kan man säga: det viktiga är inte att du tror på allt som står i Bibeln, det viktiga är att du har mött Jesus.

Vi ska svara på de frågorna genom att läsa från Lukas 24.

”Och han sade till dem: "Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna." Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: "Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem.  Ni är själva vittnen om detta.” (Lukas 24: 44-48)

Man skulle kunna tycka att det största och viktigaste och det som överskuggar allt och borde räcka för att bygga tro och andlighet är det faktum att Kristus står framför dem som den uppståndne. Då börjar han tala om Moses och profeterna och psalmerna, om gamla testamentet. Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: "Det står skrivet,”

Det intressant är nu att han börjar tala om Bibeln.  Han förklarar att det de bör veta är att det

de sett stämmer överens med Moses och profeterna. Jesus hänvisar de häpna lärjungarna till Bibeln. Han vill inte föra dem inte in i ett religiöst koma, utan in i ett bibelstudium.

Kristus har bevisat sig för apostlarna, apostlarnas upplevelser finns nedtecknade i evangelierna. Jesus befaller inte lärjungar att predika om upplevelsen som en väg till Gud. Jesus säger:

”omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk”

Lärjungarna blev vittnen och vi för en fullkomlig visshet om vad som hände genom evangelierna. Vi skall inte hänvisa människan till sig själv:

”omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas”

Att inte kunna tro av idel glädje

Kristus  ville påtagligt visa hur han har kvar sin människonatur efter uppståndelsen genom att äta med lärjungarna. Det var så de kände igenom honom. Hur ofta hade de inte brutit bröd och ätit tillsammans. Det var så Emmauslärjungarna kände igen honom, när han bröt brödet och åt.

Kristus är verkligen uppstånden.

Lägg märke till de underliga orden:

”eftersom de av idel glädje ännu inte kunde tro utan stod där förundrade, frågade han dem: "Har ni något att äta här?" (Lukas 24: 41)

Av idel glädje kunde de inte tro. Luther finner precis som vi detta lite märkligt. De kunde först inte tro av fruktan och rädsla, nu kan de inte tro av motsatsen av ren och skär glädje. Det är som om hjärtat är för litet så att det inte kan ta emot för mycket glädje på en gång. Det är som om det är för bra för att vara sant.

Det är ofta samma problem med nåden och förlåtelsen i Kristus, det faktum att vi får tro att våra synder är förlåtna genom vår Frälsares död och uppståndelse. Det är så stort och fantastiskt att om vi verkligen tog in hela denna sanning så skulle vi alltid stråla av glädje. Men det är som om vi bara kan ta in en bit i taget, till den dag vi får se honom ansikte mot ansikte.

Den tro som lärjungarna hade fanns under ytan av det mänskliga och gick över i sann förtröstan och skulle växa till och bestå.

Uppståndelsen är verklig historia och inte episk dikt

Den uppståndne Kristus säger till sina lärjungar:

” Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har”

Det är jag och ingen annan.

Om man läser de olika religionernas skrifter eller episk dikt, så ser vi hur det övernaturliga skildras med ett lyriskt språk, men oftast ser vi bara långa utläggningar av vad man kallar vishet. Evangelierna har inte den karaktären. De börjar med att berätta om Jesu fattiga ursprung och uppväxt, de berättar om var han levde och verkade. De fastnar inte i beskrivningar utan berättar bara om vad som hände, vad han gjorde, hur han predikade, vart han gick, hur han bemöttes osv. Skildringarna efter hans död fortsätter i samma stil.

När han står där mitt framför dem, så visar han dem att det verkligen är han, samme Jesus som de levt med i tre år. Det är ingen ande, det är ingen syn. Rör vid mig och se.

”När han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. Och eftersom de av idel glädje ännu inte kunde tro utan stod där förundrade, frågade han dem: "Har ni något att äta här?" Då räckte de honom en bit stekt fisk, som han tog och åt inför deras ögon.” (Luk. 24:40 -43)

Han ville påtagligt visa hur han har kvar sin människonatur genom att äta med dem. Det var så de kände igenom honom. Hur ofta hade de inte brutit bröd och ätit tillsammans. Det var så Emmauslärjungarna kände igen honom, när han bröt brödet och åt.

Kristus är verkligen uppstånden.