Vanekristen eller skattletare?

”Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.” (Fil. 3:7 - 9)

Men hur är det för oss? Har vi en längtan som överskuggar allt för att äga himmelriket? 

”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Himmelriket är också likt en köpman som söker efter vackra pärlor. Och när han har funnit en mycket dyrbar pärla, går han och säljer allt vad han äger och köper den. ” (Matt.13: 44 - 5)

 

I liknelserna börjar allt med en upptäckt.  Den ena mannen finner skatten i åkern, den andre letar efter vackra pärlor och finner pärlan med stort P.

Det börjar alltså med att man finner Kristus. Men som vi kan lära av liknelsen så kan den upptäckten ske på olika sätt.

I den första liknelsen så letar man inte ens efter en skatt. Han finner den bara. Kanske han bara snubblar över den när han genar över åkern. I den andra liknelsen är köpmannen faktiskt ute efter pärlor. Och plötsligt så har han den där fantastiska unika pärlan framför sina ögon. Han kanske ägnat hela sitt liv åt att leta efter pärlor. Och den här överträffar alla andra.

Vissa av oss har kanske aldrig ens haft någon ambition av att hitta någonting innan vi fann Kristus. Vi levde bara våra liv som alla andra, utan att tänka på Gud och utan att bry oss om vår själ. Vi var helt upptagna med oss själva och våra egna liv, tills vi en dag snubblade över detta förunderliga budskap att Gud tar emot syndare av nåd för Kristi skull. Evangeliet slog omkull oss och vi insåg plötsligt att det var detta vi ville äga. Vi insåg att Jesus är inte en väg, utan väg, han var inte sanning, utan sanningen, han var inte ett liv, utan livet. Då förändrades allt. Eller så kom Kristus till oss genom dopet, han var vår naturlige följeslagare från första början. Och utan honom saknar livet mening. När vi jämförde honom med världens alla skatter så fanns inget som liknande honom. En Gud som älskar oss och tar emot oss av nåd för Kristi skull.

Sedan finns det ”köpmannakristna”. Det är människor som ägnat sina liv åt att finna livets mening, det är religiösa sökare, som letat efter skatter för att man insett att livet måste vara något mer, något större. En del har letat i andra religioner, i New Age, i buddhismen, islam eller filosofin. Men dessa läror som gav människor levnadsregler och fromma övningar kunde inte hjälpa till frid med Gud, utan ökade bara på insikten av hur syndiga och skyldiga vi var inför en helig Gud. De gav inte frid, utan ännu mer oro, ängslan och törst. Så kom man en dag till  den dyrbara pärlan. Man mötte budskapet om hur frälsningen inte handlar om vad jag gör, utan om vad Gud redan gjort när han sände sin enfödde Son till att friköpa oss från alla synder och skänka oss fullkomlig rättfärdighet genom honom. Vi såg plötsligt att vi inte behövde göra Gud väl sinnad mot oss, utan hur han redan är nådig för Kristi skull. Den pärlan vill den förkrossade själen ha, den som inser sina brister, sin synd, sin ovärdighet. Evangeliet som talar om Guds nåd och förlåtelse är balsam för den av synden sårade själen. Nu har vi äntligen frid med Gud, nu vet vi att vårt hem är himlen, nu har vi funnit en glädje som inte sitter djupt in i hjärtat. Nu vet vi att livet har en mening för att vi vet att Gud älskar oss genom Kristus Jesus vår Frälsare.

Olika människor finner Kristus på olika sätt. En del föds in i kristna familjer, andra hör om honom genom kristna vänner, andra leds till evangeliet genom motgångar i livet, andra läser om honom osv.

Poängen är att för att bli hängivna honom och vilja äga honom i sitt hjärta behöver man först finna honom. Man kan vilja ha honom utan att först finna honom. Det är därför Kristi kyrka förkunnar Ordet och förvaltar sakramenten, för att människor ska finna honom, för att de ska snubbla över honom och ramla i hans famn.

Skatten som får allt annat att förlora sitt värde i jämförelse

”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker…Himmelriket är likt en köpman som söker efter vackra pärlor”.

För dessa män betydde det jordiska inte mer än att de kunde lösa in alltihop för att få vad deras hjärtan trånade efter, skatten och pärlan. Så mycket betydde det de upptäckte, för dem.

Hur mycket betyder vår skatt för oss? Betyder den så mycket att allt annat förlorar sitt värde. Hur mycket betyder Jesus och hans rättfärdighet för oss? Vi vet att det betydde allt för aposteln Paulus. Han säger:

”Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.” (Fil. 3:7 - 9)

Hängivna för ett syfte

”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Himmelriket är också likt en köpman som söker efter vackra pärlor. Och när han har funnit en mycket dyrbar pärla, går han och säljer allt vad han äger och köper den. ” (Matt.13: 44 - 5)

En kristen vill verkligen leva helhjärtat för Gud, ägna hela sin själ åt honom och leva sitt liv genom att vandra i Kristi fotspår.

Men hur ser det ut för oss? Är det inte ofta så att vi finner att vi bara gett honom en liten del av våra liv? Vi är mer halvhjärtade än helhjärtade. Vi vill vara hos Jesus, men upptäcker hur lätt vi glider iväg.

 Texten är två liknelser som berättar för oss om två helhjärtade människor, två människor som brinner för ett syfte. De kan hjälpa oss att förstå hur vi kan leva mer helhjärtat för Gud.

Den ene finner en skatt som är gömd i en åker. Hans glädje över upptäckten får honom att sälja allt han äger för att kunna köpa åkern. Den andre är en köpman som letar efter vackra pärlor. När han funnit en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger för att köpa den.

Det som förenar dessa två män är att de är totalt hängivna för ett enda syfte viljan att äga något oerhört värdefullt. Nu ska vi inte fördjupa oss i detta med dumheten att sträva efter att äga något jordiskt. Det är en liknelse, som Jesus förklarar:

”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker…Himmelriket är likt en köpman som söker efter vackra pärlor”.

För dessa män betydde det jordiska inte mer än att de kunde lösa in alltihop för att få vad deras hjärtan trånade efter, skatten och pärlan. Så mycket betydde det de upptäckte, för dem.

Kristet liv i praktiken

Hur vill Gud att vi ska vara som kristna och hur vill vi vara som kristna?

Gud vill att vi ska älska honom av hela vårt hjärta, av hela vårt förstånd och av hela vår kraft och att vi ska älska vår nästa som s oss själva. 

Som kristna vet vi att vi borde hänge oss själva helt och hållet till Gud. Då fungerar också relationen till våra medmänniskor. 

Det är inte så att sann kärlek till Gud blir inåtvänd och världsfrånvänd. Tvärtom, när vi verkligen älskar Gud, så ägnar vi oss åt våra medmänniskor. Därför kan kristen tro aldrig bli en klostertillvaro. Vi kan aldrig sluta oss för oss själva och ägna oss åt vår egen fromhet om vi älskar Gud. Aposteln Johannes skriver:

”den som älskar Gud…skall [också] älska sin broder.” (1Joh.  4: 21)

Anledningen till att vi kan vara glada och frimodiga

Aposteln Johannes skriver:

”Ja, kära barn, förbli i honom, så att vi kan vara frimodiga när han uppenbarar sig och inte behöver stå där med skam inför honom när han kommer åter.” (1Joh. 2:28)

Hebreerbrevets författare skriver:

”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste.” (Hebr. 10:19)

Frimodighet är att vara orädd och oförskräckt. Vi har anledning att vara glada. Efter att ha fastslagit grunden för glädjen så brister han ut i den lovsång, den hyllning och den upphöjelse hela skapelsen ger åt det fantastiska och underbara förlåtelsen innebär.

”Jubla ni himlar, ty HERREN har gjort det, höj glädjerop, ni jordens djup, brist ut i jubel, ni berg, du skog med alla dina träd. Ty HERREN har återlöst Jakob, han visar sin härlighet i Israel. ” (Jes. 44:23) 

Hela skapelsen bör glädja sig åt det försoningsverk Gud gett sina förlorade får. Han har friköpt dem och han visar sin härlighet genom de verk han gör.

Så stort är det. Låt oss aldrig glömma storheten och glädjen i den försoning och förlåtelse Gud skänker oss genom sin Son Jesus Kristus vår Frälsare.

Omvändelse betyder att vända hem till den Gud som aldrig glömde oss

Att omvända sig innebär alltså att inse sin situation, att ångra sina synder och vända sig till honom som redan har förlåtit oss. Först då har man verklig frid med Gud också på det personliga planet. 

Vi inledde med att se hur Kain på grund av synden inte såg frimodigt upp till Gud. När vi nu sett att Guds älskar oss, att Gud inte glömde fast vi glömt honom på så många sätt i ord, tankar och gärningar och när vi sett att han genom Jesu Kristi kors utplånar våra överträdelser som ett moln och våra synder som en sky. Då förstår vi plötsligt att vi kan vara frimodiga inför Gud och se upp till honom. I ljuset av Jesu Kristi försoning så är vi ju rena, heliga och rättfärdiga. Vi kan se upp till Gud med frimodighet, utan rädsla, i jublande glädje. När vi gör det, när vi inser att Gud förklarat oss rättfärdiga genom Kristus, så har vi vänt om, vänt hem till den Gud som aldrig glömde oss.

Aposteln Johannes skriver:

”Ja, kära barn, förbli i honom, så att vi kan vara frimodiga när han uppenbarar sig och inte behöver stå där med skam inför honom när han kommer åter.” (1Joh. 2:28)

Hebreerbrevets författare skriver:

”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste.” (Hebr. 10:19)

Vart kommer omvändelsen in?

Gud säger: ”Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg.” (Jes. 43:25)

Då kanske någon: undrar vart omvändelsen tog vägen? Ska man inte omvända sig till Gud. Vi står ju av naturen vända, inte till Gud, utan från Gud, precis som Adam, innan Gud sprang och letade rätt på honom bland buskarna.

Ja, Gud uppmanar genom profeten folket att omvända sig.

”Jag har utplånat dina överträdelser som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag har återlöst dig.” (Jes. 44: 22)

Låt oss lägga märke till ordningsföljden här. Det är inte så att människan skall omvända sig för att göra Gud nådig, eller omvända sig för att Gud skall förlåta, eller vända om för att Gud skall utplåna synden och återlösa eller friköpa människan från hennes synd. Nej, Gud säger genom profeten:

”Vänd om till mig, ty jag har återlöst dig.”

D.v.s ”Kom hem, för jag har redan förlåtit dig! Din synd är spikad på korset. Gudsasonens blod har utplånat allt som skiljer dig från Gud, Rättfärdighetens skrud finns för dig, du ikläds Jesu egen rätttfärdighet och helighet. Därför, vänd dig om till honom som gjort allt väl. Tro att du är förlåtelsen, lita på att han, som älskar dig och inte glömt dig,  har genom sitt lidande och sin död köpt dig fri!”

Han säger alltså inte: ”Vänd om till mig så skall jag återlösa dig.” Han säger: ”Vänd om till mig, ty jag har återlöst dig.” Det kunde profeten säga redan i det gamla förbundet, därför att Guds Sons ställföreträdande försoningsverk är den lösepenning genom vilken alla människor i alla tider nalkas Gud, redan innan lösepenningen erlagts, betalats. Det är också därför Skriften kan tala om: ” Lammet som är slaktat från världens grundläggning.” (Uppb. 13:8)