Man hjälper människor rätt genom att berätta om Jesus

Petrus uppmanar de troende att ”svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger” (1 Petr. 3: 15). Han ber de inte berätta vad hoppfulla de är.

Om en person gått vilse och frågar om vägen till Örebro, så hjälper man honom inte genom att berätta att man själv är örebroare och att

Örebro är en härlig stad. Nej, man hjälper honom genom att ta fram karta och kompass och beskriva vägen. Man hjälper en vilsen svensson genom att ge honom eller henne evangelium.

Man förklarar det hopp man har genom att berätta om vem som är vårt hopp, vem som är vägen till Gud, sanningen och livet. Att Jesus är sann Gud och människa, att han föddes av jungfrun Maria, alla löften om honom i profetiorna, att han gjort under, att han vara lydig under lagen, att han blev pinad och döda för våra synders skull på korset, att han uppstod på tredje dagen och skall komma åter.

 Man hjälper en människa hem till Gud genom att förkunna att alla våra synder är förlåtna genom Kristi försoning, och att var och en får tro sin frälsning helt utan motprestation, att Gud tar emot syndare för intet, för Kristi skull.

Berätta inte om dig själv, berätta om Jesus!

”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.” (1 Petr 3: 15), säger Gud genom aposteln Petrus.

Ett av de absolut sämsta sätten att vittna om sin tro är att börja berätta om vad härligt det kändes när man blev troende, vilka andliga upplevelser man varit med om, hur många bönesvar man fått osv.

Det hjälper ingen människa närmare Gud. Jag läste för ett tag sedan om en svensk kvinna som konverterade till islam. Hon hade vuxit upp med kristen söndagsskola men berättar hur hon under ungdomsåren blev intresserad av islam, i bönen i moskén upplevde hon en helighet och ett ljus som hon inte upplevt någon annanstans, en ström av kraft och värme gick genom hennes kropp sade hon. Liknande berättelser finns hos alla religioner.

Det som skiljer kristendomen från religion är inte upplevelser. Det som skiljer kristendomen från religionen är en korsfäst Gud, det är budskapet om att Jesus Kristus är världens Frälsare.

Var alltid beredd att svara för den kristna tron

Idag uppmanar oss aposteln Petrus:

”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.” (1 petr. 3:15)

Nej, kristendomen är ingen privatsak om någon trodde det. När det här står om att svara var och en, så används ett ord i grekiskan som används om att hålla försvarstal.

Det handlar alltså inte om att vi ska be om ursäkt för att vi är kristna. Det handlar inte om att vi blir tysta när någon talar om kristen tro.

Vi ska vara beredda att svara, att ge skäl för vår tro.

Vårt postmoderna samhälle menar sig ha lyft ut Gud ur den värld han skapat. Han behövs inte längre, inte så länge vi inte behöver

honom. Och så länge allt handlar om att se och känna, att uppleva och erfara, så länge man kan döva sitt samvete med psykologiska förklaringar och nervmedicin, så länge man kan tvinga bort tystnaden med tidsfördriv och dämpa ångesten med det materiella, med drömmar om karriär, med andra människors uppskattning, så är man nöjd. ”Du är din egen lyckas smed”, sådan är dagens devis, oavsett om det sker genom hederligt arbete eller genom lögn och svek i Big Brother. Allt handlar om det egna jaget, att jag mår bra, att det känns rätt för mig. Men på randen till döden, när allt rasar, när man inte längre orkar stirra på sin egen navel, så är jag-ideologin ohållbar.

Varför skulle vi som är kristna då be om ursäkt för Jesus och för vår tro, varför skulle vi skämmas för honom? Finns någon rikare än den som blivit köpt med vad som är dyrare än guld och silver: vi är ju köpta med Guds Sons blod. Finns någon större visdom än den fördolda sanningen i evangeliet som Gud uppenbarar genom sin Ande: att Gud förlåter syndare av nåd för Kristi skull. Är vi inte de modigaste bland människor, när vi på grundval av nåden i Kristus vågar stå ansikte mot ansikte med en helig Gud, vars lag vi brutit. Är vi inte de lyckligaste av människor, med den frid som Gud ger oss genom evangelium som ger oss trygghet både i detta livet och det kommande.

Med alla dessa oändliga välsignelser, borde vi inte brinna av iver att få sprida kunskapen om Kristus?

Håll Kristus i hjärtat för att kunna svara

Aposteln Petrus manar de troende

”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan.”

Aposteln Paulus säger på liknande sätt ”att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan” (Ef. 3: 17).

Låt oss hålla oss till Frälsaren som vill bo hos oss, leva i oss och med oss. Låt oss dagligen gripa om den förlåtelse han vunnit på korset och genom uppståndelsen.

Då kommer bekännelsen så mycket naturligare. ”vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” (Luk. 6:45)

”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”(1 Petr 3: 15)

Brandsläckare eller livskraft?

”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal. Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än att lida för onda gärningar.  Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. ” (1 Petr. 3:15-18)

Petrus som skriver detta brev hade vid Kajfas hus några år tidigare inte bekänt, utan förnekat. Nu har han lärt sin läxa och uppmuntrar alla troende att bekänna Kristus.

Men han börjar först med att uppmuntra de troende att begrunda honom de skulle bekänna:

”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan.”

I somliga kristna sammanhang verkar man betrakta evangeliet om Kristus som en sorts engångs-brandsläckare. Man slår på brandsläckaren och släcker syndens eld. Och sen kastar man bort brandsläckaren.

Det vill säga: man talar om Kristus när man vill tala om frälsningsupplevelsen. Men sen talar man inte så mycket mer om honom, utan talar mer om vad vi nu ska göra.

Aposteln Petrus manar de troende att

”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan.”

Aposteln Paulus säger på liknande sätt ”att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan” (Ef. 3: 17).

Låt oss hålla oss till Frälsaren som vill bo hos oss, leva i oss och med oss. Låt oss dagligen gripa om den förlåtelse han vunnit på korset och genom uppståndelsen.

Uppmuntran till de kristna, att axla det kristna namnet

”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal. Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än att lida för onda gärningar.  Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss

till Gud. ” (1 Petr. 3:15-18)

I sitt första brev skriver aposteln Petrus till olika församlingar i mindre Asien, d.v.s. nuvarande Turkiet,  han skriver till grupper av troende, som hade lärt känna glädjen och sötman i evangeliet, men också hade börjat inse att själva namnet kristen skulle betyda för dem både prövningar och ansvar.

Petrus stärker dessa troende att med glädje axla det kristna namnet med allt vad det innebär av prövningar och ansvar, han påminner dem om vilka de är och innehållet i deras budskap.

Vad Petrus skriver det första århundradet till troende gäller också för oss idag.

Som kristna har också vi idag att gå igenom lidande och prövningar för vår tros skull, för att den skall stärkas genom prövningen och för att vi skall dras närmare Kristus genom prövningen.  Vi har blivit kallade att leva i världen, men inte av världen. Vårt mål bör vara att göra våra liv till en predikan om den tro som bor i oss, så att Gud förhärligas när människor ser de goda frukterna av vår tro.

Ingen av oss gillar väl prövningar och lidande, att det känns obekvämt, att folk anmärker på vår kristna tro, ändå är detta en kristens kallelse, att vara trogen vår bekännelse till Kristus.