Sann kärlek lägger sig i

”Min älskade hade en vingård på en bördig bergskulle. Han grävde upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinstockar. Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar.” (Jesaja 5:1)

Så mycket älskade Gud sitt folk, en sådan omsorg visade han dem. Se, kärlek är inte bara att gosa med varandra och beundra. Kärlek är att ta ansvar, att värna om, att beskydda, att ge näring och ta hand om.

Se här också att när kärleken beskrivs i handling så är Gud alltid den aktiva, när han verkar för vår frälsning, vår räddning. 

Det är Gud som tar initiativet. Det är inte vi som letar efter Gud, lika lite som jorden eller myllan letar rätt på jordbrukaren eller vingårdsmannen. 

Jordbrukaren måste rensa sten, plöja, vattna och plantera. Efter att Adam och Eva ätit av den förbjudna frukten, så sprang de och gömde sig, för att de var rädda. De skulle ha förblivit gömda, om inte Gud hade gått efter dem och förmanat dem och gett dem löftet om Frälsaren som befriar från synden.

Guds arbete för sitt folk

”Min älskade hade en vingård på en bördig bergskulle. Han grävde upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinstockar. Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar.” (Jesaja 5:1)

Jesaja talar om förhållandet mellan vingårdsherren och sin vingård, om förhållandet mellan Gud och sitt rike, sitt folk. Bilden av en vingård visar hur mycket arbete Gud lagt ner på sitt folk.

Om man reser genom Israel så förstår man vilket slit det är med all form av jordbruksarbete. Hela landet är fyllt av sten. Så den som anlade en vingård på Bibelns tid fick slita i hettan under lång tid för att som texten säger: gräva upp den och rensa den från stenar.

Man anlade ofta vingården på en kulle. Runt den satte man en mur för att hålla vilda djur: rävar och vargar borta, och man byggde ett vakttorn för att hålla utkik mot rövare. I berggrunden högg ut man ut ett presskar med en rännil som ledde den trampade druvsaften ner dit där man tappade upp vätskan i kärl.

Arbetet med att anlägga en vingård fodrade stort tålamod, kunskap, noggrannhet och omsorg.

Gud använder liknelsen för att visa hur mycket han älskade sitt folk, allt han gjort för det. 

Hade Gud inte själv planterat sitt eget folk när han kallade Abraham att bli en stamfader för Gudsfolket, hade han inte välsignat honom tillsammans med Isak och Jakob? Hade han inte bevarat Josef och hans bröder i Egypten och deras efterkommande i över 400 år, hade han inte fört ut dem ur fångenskapen genom Röda Havet och genom öknen? Hade Herren inte fört folket in i det land Gud lovat genom Josua? Hur hade han inte beskyddat dem under domartiden och under konungatiden  fram till den dag Jesaja talar. 

Han hade rensat sten i sin vingård: Faraos hot, Baalsdyrkarna under Elias tid och kanaanerna som hotade uppsluka det lilla folket. 

Muren var den lag Gud gav Moses som skyddade dem från att blandas upp och upplösas bland de tilltalande attraktiva avgudadyrkarna hos grannfolken.

 Väktarna på vakttornet var Guds heliga profeter som han sände till dem att varna dem så snart en fara dök upp och leda dem på den rätta vägen i gemenskap med Gud.

En kärlekssång

”Nu vill jag sjunga om min älskade, min älskades sång om hans vingård: Min älskade hade en vingård på en bördig bergskulle. Han grävde upp den och rensade den från stenar och planterade där ädla vinstockar. Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar. Sedan väntade han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor.  Och nu, Jerusalems invånare och Juda män, döm mellan mig och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård än vad jag har gjort för den? Varför bar den vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? Jag vill nu låta er veta vad jag skall göra med min vingård: Jag skall ta bort stängslet, och den skall bli ödelagd. Jag skall bryta ner muren, och den skall bli nertrampad. Jag skall ödelägga den, ingen skall beskära den eller gräva i den. Men tistel och törne skall komma upp, och jag skall befalla molnen att inte låta det regna på den.  HERREN Sebaots vingård är Israels hus och Juda folk hans älsklingsplantering. Han väntade laglydnad men fann blodiga lagbrott, han väntade rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet.” (Jesaja 5: 1-7)

”Nu vill jag sjunga om min älskade, min älskades sång om hans vingård”, så börjar texten. Det är alltså en kärlekssång.  Det kan ju för moderna västerlänningar kännas lite främmande när vi läser den och ser hur den är fylld med allvar, förmaningar och till och med straffdom.

Är det för att vi tänker oss kärleken som något diffust och bomullslent, och inte som handling och ansvar? Är det för att vi lätt tänker oss att en helig och rättfärdig Gud utesluter en god och kärleksfull Gud?

Ofta blandar människor ihop kärlek med att man är extremt tillåtande. Men att vara överdrivet tillåtande är inte lika med kärlek.

-       Är inte kärlek att förmå någon att inte synda?

-       Är det inte kärlek att ta bort bilnycklarna ur bilen från en berusad person?

-       Sann kärlek är att ta ansvar.

-       Kärlek är inte att säga: gör vad du vill. Att säga så kan istället vara grymt mot den som handlar fel.

Texten är en kärlekssång, och Gud börjar med att tala om hur hans kärlek ser ut mot hans folk.