Om nycklamakten

Kyrkans makt eller nycklarnas ämbete

(Från Koehlers Summary of Christian Doctrine)

1. Nycklarnas ämbete

Nycklarnas ämbete är en andlig makt som klart måste skiljas från svärdets världsliga makt, som givits till det civila regementet (Matt 22:21; Rom 13:1-7). Det är en andlig makt, som tillhör anden, människans själ (Heb 13:17); det skänker andlig välsignelse, syndernas förlåtelse, liv och frälsning; det använder andliga medel, Guds ord (Apg 6:4); det har ett andligt mål, själens eviga frälsning (1 Pet 1:9).

2. Denna makt gav Kristus till sin Kyrka på jorden.

”Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag er... Tag emot helig Ande: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem” (Joh 20:21-23); dessa ord riktades till lärjungarna på påsksöndagens kväll. ”Jag vill ge er himmelrikets nycklar” (Matt 16:19); fastän dessa ord i sanning var adresserade till Petrus bevisar de inte att nycklarnas makt var given till honom ensam. En jämförelse av denna text med Matt 18:18 visar tydligt, att makten att binda och lösa är given till kyrkan eller lokalförsamlingen. Inte heller gavs denna makt uteslutande till apostlarna, och blev inte av dem genom ordination överförd till deras efterföljare, det vigda prästerskapet (apostolisk succession). Kristus säger: ”Säg det till kyrkan”, och kyrkan skall avlösa den ångrande, eller kvarhålla den obotfärdige i hans synder (Matt 18:17-18). I fallet med incest i den korintiska församlingen var det församlingen som handlade ärendet (1 Kor 5:2; 2 Kor 2:6-10). Fastän villolärare inom församlingen i det yttre tar del i denna makt, har de ändå ingen rätt till denna makt, därför att den rätteligen tillhör endast dem som har mottagit den Helige Ande (Joh 20:22-23) och som genom tron är det konungsliga prästerskapet (1 Pet 2:9). ”Han tilldelar nycklarna principiellt och omedelbart till kyrkan, lika väl som kyrkan av detta skäl har principiell rätt till detta kall” (Om påvens makt och överhöghet, SKB sid 345). ”Här tillkommer Kristi påstående och slår fast att nycklarna har givits till kyrkan och inte endast till enskilda personer” (Om påvens makt och överhöghet, SKB sid 352). ”Denna sanna kyrka av troende och helgon är det till vilken Kristus har gett nycklarna till himmelens konungarike och som därför är den ende verklige ägaren och bäraren av andlig, gudomlig och himmelsk välsignelse, rättighet, makt och tjänster etc., som Kristus har anskaffat och som skall finnas i hans kyrka” (Walther: Kirche und Amt, I, tes 4)

3. Nycklarnas ämbete är Ordets makt.

Kristus gav Guds ord till sin kyrka (Joh 17:8,14); genom Ordet skall människan bli helgad och föras till tro (Joh 17:20). Därför talar Petrus om ”ordets ämbete” (Apg 6:4). - Kyrkan har därför inte rätt att utöva världslig makt (Joh 18:36), inte heller får hon använda sig av statsmakten för att tvinga

människor att ta mot evangeliets undervisning och för att påtvinga kristlig livsföring (2 Kor 10:4), inte heller för att fängsla och bränna kättare. Statens polisiära makt är varken en integrerad del av eller ett bihang till kyrkans andliga makt. Tvärtemot vad Rom gör anspråk på, att påven har både den världsliga maktens svärd och andens svärd, fasthåller vi att staten har svärdets makt och Kyrkan har Ordets makt. Inte genom tvång och vite, utan genom undervisning och övertygelse vinner kyrkan människor för Kristus och förmår dem att leva under honom i hans rike (jfr Aug. bek. SKB sid 82-89).

4. Utsträckning och begränsning av denna makt.

Eftersom Kyrkans makt utövas genom Ordet, är dess omfång definitivt fixerad av detta Ord. Den når så långt som Guds ord når och inte ett dugg längre. Kyrkan skall undervisa människorna att hålla allt vad Kristus befallt, och endast vad han har befallt (Matt 28:20). Vadhelst Bibeln lär, befaller och lovar, måste Kyrkan lära, befalla och lova. Därutöver har Kyrkan ingen makt och auktoritet. ((Jfr Apol. SKB sid 304-305).

5. Ordets huvudsanning och Kyrkans uppdrag.

Evangeliets huvudsanning är att Gud för Kristi skull förlåtit alla människor deras synder. Denna sanning skall Kyrkan proklamera för hela världen (Mark 16:15; Luk 24:47), och försäkra full förlåtelse för ångerfulla syndare, men inte för obotfärdiga syndare så länge de inte vill omvända sig (Joh 20:23). Paulus skriver: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras överträdelser, och han har betrott oss med försoningens ord. På Kristi vägnar är vi alltså sändebud. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber på Kristi vägnar: Låt er försonas med Gud!” (2 Kor 5:19-20). Därför att Kyrkan har mottagit evangeliet från Gud, försoningens ord, är hon därmed utrustad med gudomlig fullmakt att proklamera till alla människor detta välsignade faktum att eftersom Kristus har försonat alla synder, så har Gud också förlåtit alla människors alla synder. Det är därför ändamålet med detta ämbete och med Kyrkans uppdrag att kungöra för världen syndernas förlåtelse förvärvad av Kristus, och att övertala människor att ta emot det; ”låt er försonas med Gud” är inbjudningsbudskapet. Kyrkan skall säga till dem som inte vill omvända sig och tro på Kristus att de skall dö i sina synder (Joh 8:24).

Kyrkan skall utföra detta uppdrag genom predikan och undervisning av evangelium (Mark 16:15), genom administrering av sakramenten (Matt 28:18-20; 1 Kor 11:25), genom att förlåta och kvarhålla synder (Joh 20:22-23; Matt 18:17-18). (Jfr Aug. bek. SKB sid 82-83). Eftersom Gud själv erbjuder nåd och förlåtelse till människor i och genom nådens medel, och eftersom Kyrkan skall administrera dessa nådemedel, kan den inte göra det utan att samtidigt överföra dessa utlovade välsignelser till människor. Det är omöjligt att predika evangelium utan att predika syndernas förlåtelse eller administrera sakramenten utan att erbjuda syndernas förlåtelse.

Nycklarnas ämbete är därför den auktoritet och det uppdrag som Kristus gav till sina troende på jorden, att de skulle administrera nådemedlen, genom vilka den Helige Ande vill skänka välsignelsen av Kristi återlösning. Kristus förvärvade syndernas förlåtelse och frälsning för alla människor; genom nådemedeln överför den Helige Ande dessa välsignelser till människor; Kyrkan, eller de troende, skall administrera dessa nådemedel.

Kapitel 41 Makten att förlåta och kvarhålla syndern

1.

Invändningar mot och missbruk av Kyrkans makt beror delvis på missförstånd av maktens natur och delvis på förnekandet av den universella rättfärdiggörelsen så som den läres i 2 Kor 5:19.

2.

Lösenyckeln är makten att förlåta synder, att avlösa syndaren, att förklara honom fri från skuld och straff. Detta är ingen makt vid sidan om eller över den ordinarie evange-lieförkunnelsen; absolution är bara en speciell form av evangeliepredikan. ”Vidare förvaltar och meddelar nyckelmakten evangeliet genom avlösningen, där evangeliets egen röst ljuder” (SKB sid 194). Meningen är inte att synderna då och först då blir förlåtna av Gud i himmelen, när absolutionen är uttalad, ty Luther säger korrekt: ”Synderna är redan förlåtna, innan vi bekänner dem.” Det finns inte en själ i hela världen vilken Gud inte redan har avlöst från alla hans synder på grund av återlösningen i Kristus (2 Kor 5:19). Absolutionen endast tillämpar budskapet om nåd och förlåtelse på individen på ett mer yttre och direkt sätt. Kristus säger: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna” (Joh 20:23). Och då han talar om en kristen lokalförsamling säger han: ”Allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen” (Matt 18:18). Om dessa ord betyder något alls, betyder de säkerligen att den kristna församlingen och prästen, som handlar i församlingens namn, har makt och myndighet att förlåta synder, och att de skall göra det inte endast genom att säga syndaren: ”Gud har förlåtit dina synder,” utan också genom att använda en mer direkt och personlig formulering: ”I Guds namn förlåter ”jag” eller ”vi” dig alla dina synder.”

Då hon gör så, handlar inte Kyrkan i sitt eget namn utan i Guds namn, såsom Guds talesman. Varken kyrkan eller prästen i församlingen ger den aktuella förlåtelsen; endast Gud kan göra det (Mark 2:7); kyrkan och prästen endast överför till individen Guds förlåtelse; deras funktion i detta fall är helt och hållet förmedlande. Illustration: Som en väktare på en fångvårdsanstalt endast överför guvernörens fribrev till brottslingen, så offentliggör endast prästen och tillämpar Guds förlåtelse på den ångrande syndaren. Om Gud inte först avlöst alla människor för Kristi skull och tillsagt oss det i evangelium (2 Kor 5:19), kunde ingen människa på jorden avlösa en syndare. Därför förlåter inte Gud synder i himmelen på grund av absolutionen som avkunnas av människor på jorden; utan Kyrkan på jorden avlöser och förlåter, därför att Gud för länge sedan i himmelen för Kristi skull avlöste alla människor från deras synder. Kyrkans avlösning är baserad på Guds avlösning. Av denna anledning är det giltigt och säkert också i himmelen, som om Kristus vår käre Herre själv handlagt saken med oss. Absolution är därför inte ett tomt ord; utan verklig förlåtelse, Guds förlåtelse blir offentliggjord, tilldelad och försäkrad åt oss.

Som evangeliets löfte är absolution obetingad och alltid sann; den helt enkelt konstaterar ett faktum och tillämpar detta faktum på individen, men om någon skall bli personligt välsignad därav, beror på hans tro (Heb 4:2). För att ta emot välsignelsen av absolutionen måste man tro den. ”Därför måste rösten av den som avlöser bli trodd som om rösten kom från himmelen” (Apol. SKB sid 194).

1. Bindenyckeln är makten att kvarhålla synder.

Kristus säger: ”Om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem” (Joh 20:23). ”Allt vad ni binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen, och allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen” (Matt 18:18). Att kvarhålla synderna eller binda någon i synd, därmed menas inte att dessa synder inte var försonade och därför ännu inte är förlåtna inför Gud. Ty Bibeln lär, att Gud inte tillräknar världen dess överträdelser (2 Kor 5:19), och att han rättfärdiggör de ogudaktiga (Rom 4:5). Inför domstolen och i Guds hjärta är också den obotfärdiges synder verkligen och i sanning förlåtna; det finns förlåtelse för alla människor. Men denna förlåtelse, fritt erbjuden i evangelium och i avlösningen, är avsedd att tas emot genom tron (Rom 1:17) och kan inte bli mottagen på något annat sätt än genom tron (Rom 3:28). Men den obotfärdige, som saknar denna tro, gör nåden och Guds löfte, så långt det angår honom själv, ineffektiva (Heb 4:2), och på så sätt utesluter han sig själv från den allmänna amnesti som är proklamerad av Gud. Han är lik en man framför vilken bordet står dukat, men som inte vill äta. För en sådan skall kyrkan deklarera att det i sanning finns förlåtelse för synderna hos Gud också för honom, men han kan inte och skall inte ha denna förlåtelse så länge han inte omvänder sig. Att binda någon i synderna betyder därför helt enkelt att uttala ett faktum, vilket faktum skulle gälla även om detta uttalande inte var gjort, nämligen att den obotfärdige kan inte och skall inte få förlåtelse så länge han inte omvänder sig. Och ifall en sådan person tror att han ännu skulle kunna ha förlåtelse trots sin obotfärdighet, har Kyrkan auktoritet och makt att göra en sådan deklaration formell och officiell

4.

Kyrkan skall inte använda denna makt utan åtskillnad eller godtyckligt utan måste strikt följa Kristi instruktion, förlåta de ångerfulla och binda de obotfärdiga så länge de inte omvänder sig. Objektiv syndaförlåtelse är färdig för alla människor, men omvändelse eller sorg över synden är en nödvändig förutsättning för dess mottagande. Av detta skäl bör förlåtelse erbjudas och försäkras endast dem som omvänder sig. ”Gör nu bättring och omvänd er, så blir era synder utplånade” (Apg 3:19). ”Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, inte förakta” (Ps 51:19). Paulus sade till hedningarna att de skulle göra bättring och omvända sig till Gud (Apg 26:20). Under det att fångvaktaren får tilltalet: ”Tro på Herren Jesus Kristus och du skall bli frälst” (Apg 16:31), säger Jesus till judarna: ”Om ni inte tror att Jag Är, kommer ni att dö i era synder” (Joh 8:24). När David omvände sig, avlöste Nathan honom (2 Sam 12:13). Av dessa texter framgår det klart att synderna skall förlåtas dem som omvänder sig men bli kvarhållna för dem som förblir obotfärdiga.

Närhelst Kyrkan på detta sätt handlar med syndare, är dess handlande också giltigt i him-melen (Matt 18:18). Men närhelst Kyrkan handlar fel i sin dom, förlåter en obotfärdig hans synder och vägrar förlåtelse åt en botfärdig syndare, då är inte en sådan handling giltig. Den botfärdige syndaren skall få förlåtelse trots vad Kyrkan har sagt, och den obotfärdige syndaren får inte förlåtelse, även om Kyrkan tre gånger har avlöst honom.

Kapitel 42. Kyrkotukt

1. Kyrkans makt förpliktar till kyrkotukt.

Ingen församling skall i sin mitt tolerera att falsk lära förkunnas (Matt 7:15; 1 Joh 4:1; Tit 1:9-14; 3:10), eller ett permanent manifesterat ogudaktigt liv från dess medlemmars sida (Matt 18:15-17; 1 Kor 5; Gal 6:1; Jak 5:19-20). Som medlemmar av Kristi kropp måste vi intressera oss för det andliga välbefinnandet hos varandra; var och en är sin broders vårdare. Av kärlek till den vilsegångne brodern skall församlingen söka att återföra honom (Gal 6:1); av kärlek till dem som kan ha blivit vilseförda av hans dåliga exempel måste de tillrättavisa honom (1 Tim 5:20). - Under det att det inte alltid är möjligt att i en församling slutföra ett fall av kyrkotukt, är ändå plikten att så göra uppenbart innesluten i nycklarnas ämbete (Matt 18:15-18; 1 Kor 5:13).

”Exkommunicering rekommenderas också mot de öppet ogudliga och föraktare av sakra-menten” (Apol. SKB sid 187). ”Den sanna kristna exkommuniceringen består i att uppenbara och motsträviga syndare vägras tillträde till sakramentet och andra kyrkliga sammankomster tills de ändrar sitt liv och undviker synd” (Schmalk. art. SKB sid 334).

2. Tillvägagångssättet vid ett kyrkotuktsärende är föreskrivet i Skriften.

Ingen församling eller pastor bör handla obetänksamt i detta fall utan om möjligt iaktta särskilda steg av förmaning i enlighet med Matt 18:15-18.

(a) Om en broder har syndat mot dig (Matt 18:15), eller på annat sätt har blivit avslöjad med en överträdelse (Gal 6:1), tala inte om det för andra; vänta inte tills han kommer till dig; utan gå du till honom, förmana honom privat, tala vänligt med honom i en ödmjuk anda med avsikt att vinna honom tillbaka till Kristus. Detta skall upprepas tills han omvänder sig. Förlåt och glöm och saken är slutförd.

(b) Om du inte lyckas, ”tag då med dig ännu en eller två”, i första hand hans vänner eller någon han har förtroende för och gör på samma sätt. Om han omvänder sig, förlåt och glöm, och saken är slutförd, och ingen borde tala om det för andra.

(c) Om dessa inte lyckas att vinna honom tillbaka, ”låt församlingen veta det”. Vid denna punkt bör församlingens pastor bli informerad, som då får göra ytterligare ett försök att vinna den vilseförde brodern. Om han misslyckas skall han presentera fallet för församlingen. Bröderna skall då tala allvarligt med honom, men vänligt; meningen är inte att döma och fördöma honom som vid en domstolsrättegång utan att vinna brodern från hans villfarelses väg; inte för att förödmjuka honom utan för att resa honom upp från hans fall. Detta skall också upprepas tills vi har vunnit brodern, eller tills det är uppenbart för alla att han är obotfärdig.

Om fallet väckt allmän förargelse och gått till allmänhetens kännedom, skall fallet tas upp av församlingen på en gång (1 Tim 5:20). Det är emellertid förståndigt att någon även i detta fall först talar med honom privat. Om han omvänder sig, måste hans bekännelse göras offentlig, så att alla som vet om hans synd också får kunskap om hans omvändelse. Den som är för stolt för att bekänna sitt fel är troligtvis inte ångerfull (Ords 28:13; Matt 5:23-24). ”Hör han inte ens församlingen” genom envis vägran att omvända sig från det onda han har gjort, får församlingen betrakta honom ”som en hedning eller publikan”, och måste avlägsna från sig den gudlöse personen. Sådant handlande från församlingens sida måste vara enhälligt. Detta är en sak som angår alla medlemmar och måste därför göras med allas godkännande. Om det finns några som inte är övertygade om personens obotfärdighet, eller som tror att han ännu kan vinnas åter, då måste de ta hand om den förvillade brodern tills de antingen vunnit honom tillbaka eller själva blivit övertygade om hans obotfärdighet. - Sådan exkommu-nicering företas endast med en person som är helt obotfärdig, inte med hela hans familj. Vi exkommunicerar inte en grupp av människor utan endast individer. - Under det att exkom-municering berövar en person församlingens rätt och privilegier, finns det inget förbud för honom att gå till den allmänna gudstjänsten.

Exkommunicering, giltigt och rätt handlagd i en församling, måste bli erkänd i varje annan församling. Bevisad obotfärdighet, som utesluter en person från en församling, skall tveklöst också utesluta honom från varje annan kristen församling i världen.

Det händer ibland att en person vägrar att ha något med sina bröder att göra, och genom ord och handling (genom att ansluta sig till en kyrka med annan bekännelse) tillkännager sitt utträde ur församlingen; då kan inte denna församling exkommunicera honom, eftersom han inte längre är medlem. Fastän det är mycket ogudaktigt att handla på så sätt, har vi inte rätt att förklara en sådan person som uppenbart obotfärdig, eftersom vi inte har haft tillfälle att fastslå detta faktum. I ett sådant fall kan vi endast säga att han på ett mycket ogudaktigt sätt avbröt sin förbindelse med församlingen; vi dömer och fördömer hans handlande, men vi dömer och fördömer inte hans hjärta

3. Meningen med exkommunicering.

Att exkommunicera är att utesluta från församlingens gemenskap. Genom tro erhåller en person medlemskap i den osynliga Kyrkan, i de heligas gemenskap. Obotfärdighet dödar tron helt och hållet. Följaktligen utesluter en person genom obotfärdighet automatiskt sig själv från den osynliga Kyrkan, även om han fortsätter att vara medlem i den synliga kyrkan, därför att hans obotfärdighet inte är uppenbar. (Jfr kapitel 38, 1). Därför var mannen i Korint (1 Kor 5) på grund av sin obotfärdighet inte längre medlem i den osynliga Kyrkan, trots att församlingen ännu hade honom inskriven som en av sina medlemmar. När obotfärdigheten hos en person emellertid blir uppenbar, är det församlingens plikt att efter tillbörlig förmaning betrakta en sådan ”som en hedning eller publikan” (Matt 18:17), ”den som är ond skall ni skaffa bort ifrån er” (1 Kor 5:13). Församlingen utesluter honom från den synliga kyrkan och bevisar därmed för honom, att han genom sin obotfärdighet uteslutit sig själv från den osynliga Kyrkan. Genom sin obotfärdighet har han i själva verket förverkat syndernas förlåtelse, och kyrkan har auktoritet att förklara detta offentligt. Denna deklaration från församlingens sida är så giltig och säker som om Kristus själv hade gjort det. En person blir därför aldrig exkommunicerad på grund av en särskild synd han begått, därför att han är en drinkare, en tjuv, en ordensmedlem etc., utan uteslutande därför att han är obotfärdig. En botfärdig brottsling kvarstår som medlem i församlingen, men en obotfärdig Kaifas måste uteslutas. Hjärtats obotfärdighet utesluter från den osynliga Kyrkan, uppenbar obotfärdighet utesluter från den synliga kyrkan.

Att neka någon eller utesluta någon från kyrkogemenskap är inte detsamma som exkom-municering. Under det att vi inte kan tolerera undervisning och spridning av falsk lära, är det möjligt att en person kan fara vill i sitt hjärtas uppriktiga uppsåt, utan att ha förlorat tron på Kristus (2 Tess 3:14-15; 1 Kor 3:11-15). Vi skall inte ha gemenskap med falska lärare (Rom 16:17), men vi betraktar dem inte som ”hedningar och publikaner”.

4.

Ändamålet med exkommunicering är inte att förstöra själen utan i stället att rädda den (1 Kor 5:1-5). Därför bör kyrkan på ett övertygande sätt påvisa för en person varthän hans obotfärdighet leder honom; så länge han förblir obotfärdig, kan han inte ha syndernas förlåtelse och skall inte ärva Guds rike. Det gör detsamma varthän en sådan person går, även om han på en annan ort skulle bli medlem i en församling, bär han sin obotfärdighet med sig, vilket utesluter honom från Guds rike. Att byta plats och kyrka hjälper honom inte; han behöver en förändring av hjärtat.

När exkommuniceringen har fått önskad effekt och personen uppriktigt omvänt sig, blir han genom sådan omvändelse och tro åter medlem av de heligas samfund, av den osynliga Kyrkan. Då vill han också bekänna sin synd inför församlingen, som är beklädd med fullmakt från Gud att förklara för honom att hans synd är förlåten och vill med glädje åter ta emot honom som en broder i Kristus (2 Kor 2:6-10). ”På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig” (Luk 15:10). - Om det är omöjligt för någon som blivit exkommunicerad att bekänna inför församlingen, som i fall vederbörande är död, har han ändå förlåtelse för sina synder och blir frälst, om han verkligen omvänder sig och tror på Jesus Kristus, sin Frälsare (Joh 3:1