Förutsägelser om Messias i gamla testamentet

Förutsägelser om Messias i GT

Inledning

I Jesajabokens 44:e kapitel frågar Gud genom profeten:

”Vem är som jag? Låt honom ta till orda, ja, lägga fram för mig vad som har hänt alltsedan jag insatte det gamla folket, och vad som skall komma, ja, låt dem berätta vad som kommer att ske. Frukta inte och var inte förskräckta. Har jag inte för länge sedan låtit er höra om detta och förkunnat det? Ni är ju mina vittnen. Finns det någon Gud förutom mig?

Nej, det finns ingen annan klippa, jag vet ingen.”

Det finns en hel mängd religioner i världen. Alla påstår sig sitta inne med sanningen. Här påstår alltså Bibelns Gud att han är helt unik. Finns någon annan Gud som förutser vad som skall hända? Om det fanns, så utmanar Gud dem att träda fram. Men svaret var givet. Bibelns Gud är unik, för att han är den som genom sina profeter talade om i förväg vad som skulle hända.

Man brukar säga att det finns ungefär 300 profetior om Kristus i gamla testamentet. Om man skulle inkludera alla bilder och förebilder, så är det ännu fler. Jag ska idag inte ta upp alla, men några av dessa förutsägelser.

Protoevangeliet

I 1:a Mos 3:15 säger Gud till ormen i Edens lustgård:

”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen."

De två första människorna Adam och Eva hade brutit mot det bud gav dem i Eden:

”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö." ( 1 Mos 2: 16-17)

Gud ställer efter fallet de tre förbrytarna Adam, Eva och ormen till svars. Gud meddelar vad förbrytelsen får konsekvernser för de tre parterna. Att det här inte bara handlar om Adam och Eva som individer utan som representanter för människorsläktet framgår av konsekvernserna ger för varje part. Eva hade kunnat föda utan smärta, men nu säger Gud till henne:

”Jag skall göra din möda stor när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn” (1 Mos 3: 16)

Det är konsekvenser för alla kvinnor som föder barn, alltsedan syndafallet.

Konsekvenserna för Adam gällde inte heller bara för honom själv, under hans livstid. Gud säger:

"Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel skall den bära åt dig och du skall äta av markens örter. I ditt anletes svett

skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden, ty av den har du tagits. Jord är du, och jord skall du åter bli." ( 1 Mos 3: 17-19)

När Lemek flera hundra år senare får sin son läser vi:

”Han gav honom namnet Noa, ty han sade: "Denne skall trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som HERREN har förbannat." (1 Mos 5: 29)

Konsekvenserna av Adams synd var alltså tidslösa och gällde hela mänsligheten. På samma sätt måste man uppfatta ormens överträdelse. Gud säger till honom:

”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen." (1 Mos 3: 15)

Kvinnan skulle få en avkomma. Det kan inte syfta på någon av Evas egna barn. Ingen av dessa beskrivs som att ha besegrat ormen genom att krossa hans huvud. Det beskrivs som att ormens avkomma i Eden får en fiendeskap mot kvinnans avkomma. Men det står inte att kvinnans avkomma besegrar ormens avkomma, utan pronominet syftar på själva ormen. Han skall krossa ditt, det vill säga ”du orm”, ditt huvud, och du skall stinga honom i hälen. Ormen är alltså inte vilken orm som helst, utan en tidslös orm. Det är dessutom en orm som talar.

Texten beskriver en strid mellan två parter. Vi ser att den ena motparten är en individ, ormen. Men vad är den andra? Ordet avkomma zerá kan både syfta på ett folk och en person, en avkomling. Så, vad handlar det om här? Den grekiska översättningen av gamla testamentet Septuaginta var klar över att begreppet avkomma zerá inte skall uppfattas med ett neutralt prominen, alltså, som det står i 1917 års översättning: ”Denna skall söndertrampa ditt huvud”, utan här har man ett personligt promominen: ”han” αὐτός.

Idag påstår en del judar att vi kristna läser in en Messiasprofetia i 1 Mos 3: 15 och att det istället ska tolkas som striden mellan två folk. Men Septuaginta, den grekiska översättningen skrevs ju inte av kristna, utan av judar, nästan 300 år före Kristus. Dessutom finns det uttalanden från judiska midrasher, det vill säga gamla bibelförklaringar, som knyter kvinnans Avkomma till Messias ankomst¹.

Intressant här är att den som besegrar den onde kalles i denna text kvinnans avkomma, inte Adams avkomma. Det finns bara två andra texter där avkomma beskrivs efter modern² I de andra texterna står Noas avkomma, Josefs avkomma osv. Så, det är något unikt, när det nu inte är Adams avkomma, utan kvinnans avkomma, eller avkomling, som besegrar ormen. Är det en antydning om det som senare kommer när Jesaja talar om att ”jungfrun skall bli havande” (Jesaja 7: 14)?

Vad vi kan läsa i 1 Mosebok 3: 15 är i alla fall, sammanfattningsvis, att ormen som frestade människan och förde henne in i olydnad, förutses en gång skall slutgiltigt besegras av avkomman från kvinnan. Han kommer att hugga denna avkomma i hälen, och avkomman kommer att krossa ormens huvud. Någon utlovad kommer alltså att skadas av ormen, och denne kommer att slutgiltigt besegra ormen. Texten talar också om hur människan drevs ut ur paradiset, som är en nära gemenskap med Gud, för att fortsätta sin tillvaro till den sista dagen, med syndens konsekvenser, död, smärta och motgångar. Vad de hade att se fram emot var det Gud lovade i Eden, att det som var orsaken till att lidandet finns slutgiltigt besegras.

Siloprofetian

Nästa profetia vi ska titta på är den s.k. Siloprofetian. I 1 Mos 49: 10 läser vi:

”Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga.”

Att man kallar denna profia för Siloprofetian eller Shiloprofetian grundar sig i att man i äldre översättningar skrev: ”till dess Silo kommer”. De flesta moderna bibelöversättningar väljer att översätta ungefär som Svenska Folkbibeln. Man menar att hebreiskans Shilo inte skall uppfattas som ett substantiv eller namn, utan som en beskrivning "den som härskar" eller "den som tar emot tribut". Så någon som skulle komma skulle alltså ta över härskarstaven. Edersheim, själv jude skriver : ”[Vi] konstaterar att det är vår fasta övertygelse , att termen Shilo kan endast referera till en personlig beteckning på Messias”³.

Så, vad är sammanhanget i texten? Ungefär 1859 f. Kristus, alltså för nästan 4000 år sedan, ligger patriarken Jakob på dödsbädden. Han kallar då till sig sina tolv söner som kommer att bli stamhövdingar för de tolv stammarna. Jakob, eller Israel som han egentligen hette, sade:

”Kom hit till mig, så skall jag tala om vad som skall hända er i kommande dagar.” (1 Mos 49: 1).

Sedan talar han om för var och en av sönerna vad som skall hända i framtiden. En av sönerna, var Juda. Han talar om en härskarstav en spira, och mycket riktigt blir en av Judas efterkommande David, kung ungefär 1003 f. Kr. Men ordet härskarstav, på hebreiska shebet, syftar inte bara på monarkin, utan på själva, jurisdiktionen, domsrätten, lagstiftning, självstyret. Under de efterföljande två tusen åren hade Juda egna kungar, men var också periodvis ockuperade av det babylonisk-assyriska riket, av det medopersiska riket, av grekerna, och av Rom. Men man var en lydstat.

I Esra 1: 5-8 läser vi att judarna hade sina egna furstar och domare även under den babyloniska fångenskapen, där de kunde tillämpa dödsstraffet. Texten förklarar alltså att Juda skulle behålla någon form av jurisdiktion eller självstyre fram till dess Messias kommer. Den judiska lydkungen Herodes Arkelaus härskade över över Judéen mellan år 6 f. Kr. till år 4 e. Kr då han avsattes av de romerska myndigheterna. Härefter styrde Rom över jurisdiktionen genom s.k. prokuratorer. En av dessa var Pontius Pilatus. Det är alltså här självstyret över Judén försvinner en gång för alla. Härskarstaven hade vikit från Juda en gång för alla. Och enligt patriarken Jakob så berodde det på att den som den tillhör hade kommit, Kungen hade kommit.

Är det här någonting som vi kristna hittar på för att visa att Jesus är den Messias, den kung, som Jakob talar om? Nej, också judarna såg vad som hände. När beslutet att avsätta Herodes år 4 e. kr. kom, så läser vi i den babylobiska Talmud, en gammmal judisk skrift:

”När medlemmarna i Stora Rådet (Sanhedrin) fann sig själva berövade rätten över liv och död (alltså jurisdiktionen), så blev de mycket förskräckta, de täckte sina huvuden med aska och klädda sig i säck, och ropade: "Ve oss, för spiran har avvikit från Juda och Messias har ännu inte kommit."⁴

De hade både rätt och fel. Härskarspiran hade vikit från Judaa, men något hade hänt i Betlehem bara 8 år tidigare. Han som den tillhör hade kommit. Allt var planerat i Guds almanacka i minsta detalj. Messias kommer när härskarspiran tas från Juda, men innan templet förstörs, eftersom det står att Messias skall komma till templet (Mal 3:1). Ungefär 60 år senare förstörs templet.

När ängeln besöker Marias säger han till henne om Jesus:

”Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut.”

Profeten Bileam talade också om detta maktskifte i 4 Mos 24: 17

”Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.” (4 Mos 24: 17)

Mose profetia om Profeten

Den tredje profetian vi ska upp är Guds löfte till profeten Moses från 5 Mos 18: 15-18

”HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till. Det skall bli alldeles som du begärde av HERREN, din Gud, vid Horeb den dag då ni var samlade där och du sade: «Låt mig inte mer höra HERRENS, min Guds, röst och låt mig slippa att längre se denna stora eld, annars kommer jag att dö.» HERREN sade då till mig: «De har rätt i vad de säger. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.”

Gud lovar alltså att en profet av samma kaliber som Moses skulle uppstå. Profet betyder en som talar Guds Ord. Vilken av profeterna i gamla testamentet kunde egentligen jämföra sig med Moses. Han var ju med Israel under hela vandringen ut ur Egypten och genom öknen. Hans tjänstgöringstid kännetecknades av stora under och tecken. Egentligen fanns det bara en annan profet som kännetcknades av under liknande de Moses utförde och det var Elia. Men Elia var ju också en person som skulle komma tillbaka i en annan tjänares gestalt, för att förebereda en större persons ankomst, som den siste profeten i GT, Malaki skriver:

”Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda.” (Mal 4: 5)

Sedan infaller nya testamentets tid. Och en person träder fram som inte bara gör fler under och tecken än någon av profeterna utan också talar på ett sätt som fick folk förundrade.

”Folket häpnade över hans lära, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som de skriftlärda.” ( Mark 1: 22)

Löftet om barnet i Jesaja 9

I Jesajabokens 9:e kapitel finns vi följande profetia:

”Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar

skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen.

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,

över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram. Det folk som du inte givit stor glädje, låter du bli talrikt.

De skall glädja sig inför dig, så som man gläds under skördetiden,

så som man fröjdar sig när man delar byte.

Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel

och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid. Ja, varje stövel buren under stridslarm

och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.

På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:

Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut

över Davids tron och hans kungarike.

Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid.

HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.”

Den assyriske kungen Tiglat-Pilesar hade skapat ett nattsvart mörker i Sebulons och Naftalis land, alltså i norra delen av Israel. Ungefär 734 f. Kr hade han påbörjat sitt fälttåg mot Israel, då hela området lades i ruiner. 722 f. Kr. hade han deporterat stora delar av befolkningen ut över hela Assyrien. Men profeten talar om att området kring Gallileen, skulle se ett stort ljus. Man skulle glädjas sig.

”deras bördors ok, deras skuldrors gissel och deras plågares stav bryter du sönder ”

Upprättades de tio stammarna som förts ut i fångeskap? Nej. Profeten sätter fokus på en person som förändrar allt. Det är i hans ankomst glädjen finns.

”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.

På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:

Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike.”
Ett barn blir fött. Davids kungadöme försvann helt från Israel, när makten togs från judarna av romarna under Herodes Arkelaus tid. Nu skulle en person i Davids ättelinje ges ett rike, som inte bara blir stort, det blir utan slut. Det är en människa, det är ett barn som föds, men han ges namn, som bara tillkommer Gud själv: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Det sägs alltså att Gallileen får en alldeles unik ställning. Det sägs att ett barn föds som beskrivs som sann Gud och sann människa. Det sägs att han är av Davids släkt och hans konungadöme är utan slut.
Herrens lidande tjänare

Nästa profeta vi skall se på är löftet om Herens lidande tjänare från Jesaja 53, men vi kan börja redan i kapitel 52 vers 13:

”Se, min tjänare skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög.

Liksom många häpnade över dig, så skall hans framträdande förvrängas mer än andra mäns

och hans gestalt mer än andra människors. Han skall bestänka många folk.

Inför honom kommer kungar att förstummas,

ty de får se sådant som aldrig har berättats för dem

och lära känna vad de aldrig har hört.

Vem trodde vår predikan,

för vem var HERRENS arm uppenbarad? Som en späd planta sköt han upp inför honom,

som ett rotskott ur torr jord.

Han hade varken skönhet eller majestät.

När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor,

en smärtornas man och förtrogen med lidande,

lik en som man skyler ansiktet för,

så föraktad att vi räknade honom för intet.

Men det var våra sjukdomar han bar,

våra smärtor tog han på sig,

medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,

slagen för våra missgärningars skull.

Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,

och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,

men all vår skuld lade HERREN på honom.

Han blev misshandlad,

men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun.

Lik ett lamm som förs bort till att slaktas,

lik ett får som är tyst inför dem som klipper det,

så öppnade han inte sin mun. Genom våld och dom blev han borttagen.

Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land,

blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse? Bland de ogudaktiga fick han sin grav,

men hos en rik var han i sin död,

ty han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun.

Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida.

När du gör hans liv till ett skuldoffer,

får han se avkomlingar och leva länge,

och HERRENS vilja skall ha framgång genom honom. Genom den vedermöda hans själ har utstått

får han se och bli tillfreds.

Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga,

och deras skulder är det han som bär.

Därför skall jag ge honom de många* som hans del,

och de starka skall han få som byte,

eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare,

han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.” (Jesaja 52: 13- 53: 12)

I Jesajas bok finner vi fyra s.k Ebed Jahve-sånger, Herrens Tjänare-sånger⁵. Begreppet används på fler ställen i Bibeln, men hos Jesaja används det som sånger, för att beskriva. I övriga delen av Bibeln avänds begreppet om individer t.ex. patriarker, profeter, kungar och till och med slavar. Begreppet används också om folket Israel. Hos Jesaja beskrivs Herrens tjänare som en indvid. I sångerna får han en kallelse, utbildning, han lider, han dör och han triumferar. I en av sångerna kallas Herrens tjänare Israel. Det är inte underligare än att det ideala Israel gestaltas i denna individ, han som uppfyller det uppdrag Gud gett till Abrahams avkomma. Han blir det ideala Israel förkroppsligad i sin person. Vi läser i en av sångerna:

”Han sade till mig: "Du är min tjänare, Israel,

genom dig vill jag förhärliga mig." Men jag tänkte: "Förgäves har jag ansträngt mig,

utan nytta har jag förbrukat min kraft.

Dock, min rätt är hos HERREN och min lön är hos min Gud." Och nu säger HERREN,

han som från moderlivet danade mig till sin tjänare,

för att föra Jakob tillbaka till honom,

så att Israel samlas hos honom

- ty jag är ärad i HERRENS ögon, och min Gud är min starkhet - han säger: Det är för lite för dig, då du är min tjänare,

att endast upprätta Jakobs stammar

och föra tillbaka de bevarade av Israel.

Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken,

för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns.” (Jes 49: 3-6)

Texten här förklarar Herrens tjänare som det ideala Israel. Å ena sidan kallas han Israel, å andra sidan skall han församla Jakob och Israel. Han är alltså Israel, men är samtidigt inte detsamma som folket Israel, och han har ett större uppdrag, nämligen att bli ett ljus för hednafolken, förutom att han samlar ihop alla utvalda i Israel, så att hela Israel blir frälst (Rom 11: 26). Vi kan konstatera i all fall att den gamla judiska översättningen till arameiska de s.k targumerna ser Messias i den lidande tjänaren, man parafraserar vers 12 i kapitel 52 ”Se min tjänare, Messias”⁶.

Låt oss nu se hur han beskrivs.

”Se, min tjänare skall handla vist.

Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög.

Liksom många häpnade över dig,

så skall hans framträdande förvrängas mer än andra mäns

och hans gestalt mer än andra människors.” (Jes. 52: 13, 14)

Herrens tjänare beskrivs här som hög och upphöjd, en som handlar vist, men får sitt utseende vanställt.

”Han skall bestänka många folk.

Inför honom kommer kungar att förstummas,

ty de får se sådant som aldrig har berättats för dem

och lära känna vad de aldrig har hört.

Vem trodde vår predikan,

för vem var HERRENS arm uppenbarad?” (Jes 52: 15-53: 1)

Hans uppdrag kommer att räckas ut till fler folk än Israel, det är många folk och kungar, de ser sådant som inte berättats och hör sådant de inte hört. Men ändå är han misstrodd. Vem trodde vår predikan?

”Som en späd planta sköt han upp inför honom,

som ett rotskott ur torr jord.

Han hade varken skönhet eller majestät.

När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor,

en smärtornas man och förtrogen med lidande,

lik en som man skyler ansiktet för,

så föraktad att vi räknade honom för intet.” (Jes 53: 2-3)

Herrens tjänare föds i all enkelhet. Det finns ingen ståt och prakt. Han blir föraktad och övergiven. Han kallas smärtornas man.

”Men det var våra sjukdomar han bar,

våra smärtor tog han på sig,

medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,

slagen för våra missgärningars skull.

Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,

och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,

men all vår skuld lade HERREN på honom.

Han blev misshandlad,

men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun.

Lik ett lamm som förs bort till att slaktas,

lik ett får som är tyst inför dem som klipper det,

så öppnade han inte sin mun. Genom våld och dom blev han borttagen.

Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land,

blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?” (Jes 53: 4-8)

Herrens tjänare träder in som ställföreträdare, och bär våra sjukdomar och lidande. Han genomborras för våra överträdelsers skull. Guds straff faller på honom och genom hans sår är vi helade. Gud lägger vår skuld på honom. Han blir misshandlad, men var tyst och ödmjuk i lidandet. Han dör, rycks bort från de levandes land, plågad på grund av folkets överträdelser.

”Bland de ogudaktiga fick han sin grav,

men hos en rik var han i sin död,

ty han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun.” (Jes 53: 9)

Han hade levt under enkla omständigheter, men när han begravs så var han hos en rik.

”Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida.

När du gör hans liv till ett skuldoffer,

får han se avkomlingar och leva länge,

och HERRENS vilja skall ha framgång genom honom. ” (Jes 53: 10)

Hans lidande var inte ett uttryck för olyckliga omständigheter, utan ingick i Gud plan, det var Herrens vilja. Ja, det var Gud själv som lät honom lida, utan Guds medgivande hade det inte kunnat ske. Så hur får det betydelse för oss? När du gör hans liv till ett skuldoffer, det vill säga, när du låter Herrens tjänare, få vara den som bär din och min skuld, då får han han se avkomlingar. Det vill säga då blir du ett av hans barn, och han får leva länge. Han uppstår ur graven på grund av vår rättfärdiggörelse (Rom 4: 25).

”Genom den vedermöda hans själ har utstått

får han se och bli tillfreds.

Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga,

och deras skulder är det han som bär.

Därför skall jag ge honom de många som hans del,

och de starka skall han få som byte,

eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare,

han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.” ( Jes 53: 11-12)

Hans lidande var hans syfte, och genom den kampen, uppnår han målet. Han blir tillfreds. Han förklarar de många rättfärdiga, han bär deras skuld. De blir hans byte. Han utgav sitt liv i döden. Han räknades bland förbrytare.

Här är mängder av förutsägelser, som bara kan passa in på en person i världshistorien.

Betlehemsprofetian

Nästa text:

”Men du, Betlehem Efrata,

som är så liten bland Juda tusenden,

från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel.

Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar.” (Mika 5: 1)

Inte bara Messias egenskaper och handlingar beskrivs, också hans ursprung. Från den lilla staden Betlehem utlovas en kung. Men det är inte vilken kung som helst Hans ursprung är före tiden. Han är alltså Gud själv som blir människa.

Profetian om Messias ridande på en åsna
Så, hur ser han ut? Judarna idag, men även vissa på Jesu tid, menade att Messias bara kunde vara en jordisk härskare med makt. Vi har i Jesaja 53 sett hur han ser helt annorlunda ut, även fast han är Kung. I Sakarja 9: 9 läser vi:

”Fröjda dig storligen, du Sions dotter!

Höj jubelrop, du Jerusalems dotter!

Se, din konung kommer till dig,

rättfärdig och segerrik är han.

Han kommer ödmjuk,

ridande på en åsna, på en åsninnas föl.”

Sion var kullen som templet i Jerusalemvar byggt på. Nu skulle Sions dotter vara glad uppmanar profeten. Kungen kommer till dig, ”rättfärdig och segerrik ” är han, men också ” ödmjuk”. Han kommer ridande på en åsna.

Profetian om den slagne Herden.

Låt oss se på en annan profetia om en rätttfärdig som dödas.

”Svärd, upp mot min herde, mot den man som står mig nära! säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de små.” (Sakarja 13: 7)

Inte heller här kan man påstå att det är vi kristna som läser in Messias i den gammaltestamentliga texten. Gamla rabbinska källor kallar Herden i Sakarja 13: 7, för Messias Ben Josef. I dödahavsrullarnas textutläggning, som är daterade århundraden före Kristus, är samme Herde som blir slagen Rättfärdighetens Lärare, också en sorts Messiasperson. Men det är inte bara en enkel beskrivning av en strid, i den första versen i Sakarja 13 säger profeten:

”På den dagen skall Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet.” (Sak 13: 1)

Alltså på enda dag så sker en förändring och så berättas om hur Herden dödas och fåren skingras.

Sammanfattning

Bibeln innehåller många förutsägelser, från dess första bok till dess sista. Vi har idag sett på några förutsägelser om Messias i gamla testamentet. Om vi låter dem tala för sig själv så ser vi att de inte kan syfta på någon annan än Jesus Kristus Guds Son, världens Frälsare, som föddes i Betlehem, som blev arvtagare till Davids tron, som är sann Gud och sanna människa, som levde ett fullkomligt liv, var den sanne Profeten, när han undervisade i Guds Ord, som led på korset, dog och uppstod ur graven och nu sitter på Faderns högra sida för att på den sista dagen återkomma för att döma levande och döda.

Det finns också profetior som talar om hans ankomst i härlighet, men vi har idag fokuserat på hans första ankomst. Vi ser att det inte går att komma undan att Bibeln är sann, och det visas i hur profetiorna uppfylldes i detalj som profeterna förutsagt. Med detta i åtanke ska vi sprida budskapet om syndernas förlåtelse genom vår Frälsare Jesus Kristus, och utbreda hans rike här på jorden, inte genom att bara presentera vår tro som en uppfattning, en åsikt, och liksom be om ursäkt för att vi tror detta, utan frimodigt med stor glädje berätta om honom som tar emot syndare för Kristi skull, och som fast och säkert är din och min och hela världens Frälsare. Vi vet att detta är sant och vi skäms inte för evangeliet.

Låt oss hålla för våra ögon vad Gud genom profeten Jesaja påminde om i det 44:e kapitlet som vi läste i inledningen:

”Frukta inte och var inte förskräckta. Har jag inte för länge sedan låtit er höra om detta och förkunnat det? Ni är ju mina vittnen. Finns det någon Gud förutom mig. Nej, det finns ingen annan klippa, jag vet ingen”.

Amen

1Misdrash Rabbbah 23

21 Mos 16:10, 24: 60

3Edersheim, Alfred (reprint of 1890 ed.), Bible History (Grand Rapids: Eerdmans), Vol. 1. s. 183

4Babyloniska Talmud, 4: 37

5Jes 42:1-4; 49:1-6; 50:4-9 och 52:13-53:12

6Targum Jonathan Ben Uziel

Kristi andra ankomst

Kristi andra ankomst

Termerna

Fyra olika ord används om Kristi andra ankomst i nya testamentet

Parousia: ”ankomst” närvaro”

Epifanias: manifestation, uppenbarelse, strålglans

Apokalypto: "avslöjande" "framträdande, "ankomst", "manifestation". Ordets rot kommer från ett ord som betyder att "ta bort slöjan från", "att avtäcka".

Hemeras: "dag"

Dessa fyra termer ser man helt tydligt avbildar fyra parallella begrepp som syftar på samma skeende - en enskild händelse: Kristi återkomst: Orden används inte för att göra en åtskillnad mellan olika händelser, utan för att fokusera på olika aspekter av en och samma händelse. Varje ord är helt enkelt en facett av samma diamant. I ett sammanhang avsåg den av Gud inspirerade skrivaren att betona vissheten om Kristi ankomst, i ett annat vill han belysa hur Kristi gudomliga majestät kommer att avslöjas vid Hans ankomst, i ett annat vill understryka hur Kristus en dag kommer att återigen bli kroppsligen närvarande och att denna uppenbarelse kommer att vara synliga för alla.

Det är inte förunderligare än det faktum att vi har fyra evangelier med fyra olika skildringar av Kristi liv. Ingen påstår att evangelierna skildrar Kristi fyra olika liv, som var och en av dem äger rum vid olika tidpunkter i historien. Men det finns ändå olika betoningar i de olika evangelierna, ett av dem understryker Kristi konungaskap, ett annat hans mänskliga natur, ett understryker hans underverk och ännu ett annat hans evighet. Här har vi återgen fyra olika sidor av en personlighet, fyra olika facetter av en och samma diamant. Och så är det också med beskrivningarna av de olika aspekterna av hans andra ankomst till jorden. Den har olika sidor som varje begrepp understryker på olika sätt.

Om vi ser på skriftställena så kan vi se att de olika termerna som används om Kristi andra ankomst faktiskt refererar till en och samma ankomst.

"Och må Herren låta er växa till och överflöda i kärleken till varandra och till alla människor, så som även vår kärlek till er gör, så att han styrker era hjärtan och gör er oförvitliga och heliga inför vår Gud och Fader, när vår Herre Jesus kommer (parousia) med alla sina heliga." (1Tess.3:12,13)

"ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse.(apokalypsis)" (1Kor.1:7)

"så att ni kan avgöra vad som är rätt och vara rena och fläckfria på Kristi dag"(hemera) (Fil.1:10)

"Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer."(parousia) (Jak.5:7)

" Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram (epifania) i härlighet." (Tit. 2:12,13)

Både Paulus och Jakob förutsätter att några kristna kommer att vara kvar på jorden när Kristus uppenbarar sig. Det kan bara betyda att de här termerna syftar på en och samma händelse. Dispensationalisterna påstår att dessa termer syftar på olika åtskilda händelser och att några syftar på kristna medan andra syftar på de orättfärdiga.

Dag och dagar

Mycket förvirring har uppstått från den felaktiga föreställningen att den sista dagen och de sista dagarna är synonyma. Dessa begrepp har faktiskt olika innebörd. Det ena ordet syftar på en tidsperiod som innesluter flera olika händelser medan det andra ordet syftar på en enskild händelse.

Nya testamentet klargör att Kristi födelse skedde i de sista dagarna. De framgår bl.a. av beskrivningen av Pingstdagen.

"det är detta som är sagt genom profeten Joel: Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era unga män skall se syner, och era gamla män skall ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skall profetera. Jag skall låta under synas uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och härliga. Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst." (Apg. 2:16-21, Petrus citerar från Joel 2:28-32)

Petrus säger att de på pingstdagen bevittnade de händelser som profeten Joel förutsagt skulle inträdda i de sista dagarna. Det faktum att de inträffade var tillräckligt bevis för att de sista dagarna är här. De sista dagarna började med Kristi födelse och vi är fortfarande i den tiden.

Hebreerbrevets författare lär oss att de sista dagarna redan börjat. Lägg märke till att de står i dåtid (perfektum) i de följande verserna:

"Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen." (Hebr.1:1, 2)

"Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden." (Hebr.9:26)

Gud talade till mänskligheten genom sin Son. Detta markerar den de sista dagarnas begynnelse säger Skriften.

I Paulus brev är det inte svårt att se att han talar till människor som lever i den sista tiden - en tid som är samtida med honom själv.

"Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss." (1Kor.10:11)

Petrus skriver:

"Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull." (1Petr.1:20)

Johannes skriver:

"Kära barn, den sista tiden är här." (1Joh.2:18)

Eftersom vi sett att Bibeln tydligt lär att vi är de sista dagarna så är det fel att tala om att den sista tiden är i framtiden. Händelser som Bibeln talar om hör till den sista tiden har antingen redan hänt, eller så har vi ingen anledning att tro att vi inte upplever dem nu.

När Paulus i 2Tim.3:1,2 säger "Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa” osv. så förklarar han att den tiden redan var närvarande i vers 5 när han säger till pastorn Timoteus: "Håll dig borta från dem!"

På samma sätt talar Jakob i en aktuell situation gentemot de rika:

"Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna." (Jak.5:3)

När nya testamentet talar om det nuvarande eller det förgångna så talar den alltid om en utsträckt tidsperiod: Herodes dagar (Matt.2:1), Johannes Döparens dagar (Matt.3:1, 11:12), profeternas dagar(Luk.4:25, Matt.23:30) den stora nödens/vedermödans dagar (Matt.24:19-22), Noas dagar (Matt.24:37) Jesus jordiska tjänstids dagar (Mark.1:9, Hebr.5:7). Alla dessa personer gjorde olika saker på någon given dag (singularis) men perioderna under deras tjänstetid betecknas alltid i dagar (pluralis).

De kommande yttersta dagarna

Den yttersta eller sista dagen som ännu är i framtiden omtalas alltid i singularis i nya testamentet. Det talas aldrig i nya testamentet, när de refereras till Hans andra återkomst om domens dagar, Herrens dagar, Jesu Kristi dagar, uppståndelsens dagar, Kristi ankomster osv.

"Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn.." (Matt.7:22)

"Amen säger jag er: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bli drägligare än för den staden." (Matt.10:15)

"Ty liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ända till den andra, så skall Människosonen vara på sin dag. " (Luk.17:24)

"På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig. Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset, skall han inte gå ner och hämta dem. På samma sätt skall den som är ute på åkern inte vända tillbaka hem. " (Luk.17:30, 31)

"Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh. 6:39,40)

" Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh. 6:44)

"Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh.6:54)

"Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." (Joh.11:24)

"Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen. " (Joh.12:48)

" Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och härliga." (Apg. 2:20)

"Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras." (Rom. 2:5)

Dessa och andra texter visar att Kristi andra ankomst kommer att ske på en given dag, en tidpunkt - inte under en utsträckt tidsperiod. Hans återkomst kommer alltså att ske den sista dagen av de sista dagarna. Vi befinner oss nu i den sista tiden, under de sista dagarna som alltmer närmar sig den sista dagen.

Man kan inte misslyckas med att se den kontrast nya testamentet målar mellan dagarna och dagen.

" Som det var på Noas tid, så skall det vara under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. På samma sätt var det på Lots tid: de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot gick ut från Sodom lät Gud eld och svavel regna från himlen och gjorde slut på dem alla. På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig. Om någon den dagen är uppe på taket och har sina tillhörigheter i huset, skall han inte gå ner och hämta dem. På samma sätt skall den som är ute på åkern inte vända tillbaka hem. " (Luk.17:26-31)

Lukas jämför här Kristi tjänstetid med Noas och Lots. Han jämför också höjdpunkten i hans egen ankomst med höjdpunkten i deras tjänsttid. Noas hela tid anges i pluralis: "Noas dagar". Sedan, säger Lukas, under en av Noas dagar så steg han in i arken. På samma med Lot, under en av hans dagar gick han ut från Sodom. Och på den dagen hände det som skulle hända. Med dessa berättelser som exempel säger Lukas att under den sista tiden/de sista dagarna så är det precis som på Noas dagar d.v.s. folk äter, dricker och gifter sig, obekymrade om de gudomliga tingen. Men, säger Lukas, det kommer men dag (singularis) när folk kommer att få avlägga räkenskap. När han talar om samtliga tre personer Noa, Lot och Jesus så använder han ordet dagar och dag som kontrast.

Vad som kännetecknar Kristi andra ankomst

Vissa saker vet vi inte om den andra ankomsten. Vi vet till exempel inte när den sker. Det vet bara Gud (Matt.24:36). Men Bibeln berättar mycket annat om Hans ankomst, Vi vet till exempel:

1. Att den skall komma plötsligt (Uppb.22:29, Luk.17:24)

2. Att den skall komma oväntat ( Matt.24:39, Luk.12:40, 1 Tess.5:2, Uppb.16:15)

3. Att den skall ses av alla (Uppb.1:7)

4. Att den skall höras av alla (Matt.16:27, Mark.13:26, 2 Tess.1:7)

5. Att den skall åtföljas av änglar och en molnsky (Matt.16:27, 24:30,31, 25:31,32)

Vad händer vid hans andra ankomst?

1. Hans andra ankomst fullkomnar hans första (Hebr.9:28). Kristi första och andra ankomst kompletterar varandra. Med sin första ankomst börjar den kristna eskatologin (läran om de yttersta tingen). Det är då allting sätts i rullning mot slutet. Han upprättar det nya förbundet och öppnar frälsningens dörrar år alla människor genom att riva den skiljemur som åtskiljer jude och hedning (Ef.2:11-16). Vid sin andra ankomst samlar han alla folk för sin tron.

2. Vid sin andra ankomst ger Kristus på ett fullkomligt sätt åt alla Guds barn den frälsning som de ägt i hoppet.

" så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom." (Hebr.9:28)

När Kristus kom i tidernas fullbordan och blev det fullkomliga offret så köpta han oss fria från synden och skulden, en försoning vi får tillägna oss i tro. Var och en som förtröstar på Kristus som Frälsare äger frälsningen och blir inte dömda med världen (Joh.4:14, 10:28, Rom.5:1, 8:1). Han har befriat oss från den kommande vredesdomen (1 Tess.1:10). Ändå finns en spänning mellan vad en troende är och vad han kommer att bli. Våra odödliga själar bor ännu i dödliga kroppar, som kommer att förbli dödliga, fram till hans andra ankomst (Rom.8:23).

Petrus talar om olika delar av frälsningen. Han påpekar att Kristi uppståndelse förvissar de troende om deras oförgängliga arv. Ändå säger han att det fulla åtnjutandet av frälsningen är förvarat i himlen.

"Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen. Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden." (1Petr.1:3-5)

Så man kan säga att den kristne har blivit frälst, blir frälst och väntar på att bli frälst. Detta ser vi också i Rom.5:9-11:

" När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen. " (Rom. 5:9-11)

3. Kristi andra ankomst kommer att innebära en evig skilsmässa. Idag finns en samvaro mellan de frälsta som lever och de ofrälsta som lever. När Herren kommer tillbaka så kommer klyftan dem emellan att för alltid stadfästas. I det tillstånd vi befinner oss vid hans andra ankomst kommer vi att förbli i all evighet. Den förlorade - jude eller hedning - kommer då att ha förspillt sitt sista tillfälle. Den kristne har då redan haft sitt sista tillfälle att vittna för förlorade själar för att vinna dem för Kristus och evigheten. Då slås nådens portar igen för alltid.(Matt.25:1-13, Luk.13:24-27)

När Kristus jämför floden under Noas dagar och hans andra ankomst så ger han en lektion om det ofrånkomliga i denna jämförelse:

"de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara." (Matt. 24:39)

Vi vet att Kristus påminde sina åhörare om detta för att de skulle påminna sig om att när floden kom såkom ingen fler in i arken. Samma analogi har vi i Matt.25:1-13

"Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes." (Matt. 25:10)

Alla andra avfärdades eftersom årskillnaden hade blivit definitiv - så snart brudgummen kom - eller så snart dörren till arken till dörren stängts.

"När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." (Matt. 25:31-46)

"och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara. Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar." (Matt. 24:39-41)

"Himmelriket är vidare likt en not som kastas i sjön och fångar fisk av alla slag. När den blir full, drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda fiskarna i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så skall det vara vid tidsålderns slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder." (Matt.13:47-50)

"Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge."..."Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. Ovännen som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar." (Matt.13:30, 37-39)

När denna åtskillnad äger rum skall de heliga belönas och de ogudaktiga dömas (2Tess.1:10, Fil.3:20, 21, 2Tim.4:8, 1 Petr.1:13, 5:4, 2 Tess.1:8) .

4: Guds rike kommer att fullkomnas vid Kristi andra ankomst. Kristus uppenbarade sitt rike vid sin första ankomst. Vid Hans andra ankomst skall överlämna det till Gud Fadern (1 Kor.15:24), så att Gud blir allt i alla. Jorden kommer att renas (Rom.8:20, 21, 2 Petr.3:7). och allt ont kommer att förpassas till helvetet. Guds vilja kommer att ske precis som den sker i himlen (1 Kor.15:24). Synd kommer då inte att finnas utanför helvetet.

5. Vid Kristi andra ankomst kommer Satan att slutgiltigt besegras. Skriften lär tydligt att satan besegrades när Kristus dog på korset. Där söndertrampade Kristi fötter ormens huvud som var förutsagt i 1 Mos.3:15. Men satan går fortfarande omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Men satans makt att bedra är begränsad (Uppb.20:3). Han är besegrad, men hans dom är ännu inte verkställd. Han vet om att hans tid är kort (Uppb.12:12). När Kristus kommer tillbaka så kommer den domen över den onde att verkställas då han kastas i eldsjön (2 Tes.2:8, Uppb. 20:10)

6. Den andra ankomsten kommer att föra historien till sitt slut. Skriften delar tiden mellan den nuvarande och tillkommande (Matt.12:32, Mark.10:30, Luk.20:34,35)

Skriften ser den nuvarande tidsåldern som den som funnits sedan skapelsen (Matt.25:34) och som upphör i och med Kristi andra ankomst (Mat.13:39). Nya testamentet ser på Kristi födelse som det som markerar början på sluttiden (Hebr.9:26). Den kommande tidsåldern är inte ett tusenårsrike utan en evig värld utan slut.

En ankomst

I sina brev till församlingen i Tessalonike beskriver Paulus Kristi ankomst. I det första skriver han:

"Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv." (1Tess.4:15- 5:4)

Av denna text lär vi oss att

1. Herrens ankomst och Guds basun betecknar samma händelse. Paulus använder orden omväxlande

2. Vid Kristi ankomst (Guds basun) skall de kristna döda uppstå och ryckas upp tillsammans med de kristna som ännu lever för att möta Kristus i skyn.

3.Vad gäller de ofrälsta skall han komma som en tjuv om natten, d.v.s. oväntad.

4. "Den dagen"("Herrens ankomst", "Guds basun") skall inte komma som en överraskning för de troende.

5. Vid Herrens ankomst ("den sista basunen", "den dagen") skall de ofrälsta dömas. Vid samma Herrens ankomst ("den sista basunen", "den dagen") skall de kristna uppstå. Båda grupperna förblir tillsammans ända till den sista dagen.

I sitt andra brev till församlingen i Tessalonike skriver Paulus:

"Gud är rättfärdig: han vedergäller dem med lidande som plågat er och ger åt er som blir plågade lindring tillsammans med oss. Och det sker när Herren Jesus kommer (apokalypo) från himlen och uppenbarar sig med sina mäktiga änglar, i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår Herre Jesu evangelium. Dessa skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och väcka förundran hos alla dem som tror. Ty vårt vittnesbörd har ni trott. Så skall det ske på den dagen. Och därför ber vi alltid för er, att vår Gud skall anse er värdiga sin kallelse och med kraft fullborda varje god föresats och gärning i tron, så att vår Herre Jesu namn förhärligas i er och ni i honom genom vår Guds och Herren Jesu Kristi nåd. När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst (parousia) och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. ´" (2Tess.1:6-2:2)

Paulus talar helt uppenbart om en enda händelse. Han växlar olika termer för Kristi ankomst men har hela tiden samma ämne. I dessa verser talar om vår Herres Jesu ankomst med två olika ord "apokalypto" (1:7) och "parousia" (2:1). Förhärligandet av de heliga skall ske på "den dagen" vid "uppryckandet", på "Herrens dag". Alla dessa ord används som termer som syftar på samma händelse. På detta ställe ser vi också att de heliga skall förhärligas samma dag de ogudaktiga skall straffas. De som inte känner Gud "skall bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och hans härlighet och makt, när han kommer för att förhärligas i sina heliga."

I 1 Kor.1:7,8 använder Paulus uttrycken vår Herres Jesu Kristi uppenbarelse och vår Herres Jesu Kristi dag om samma händelse.

"Därför saknar ni inte någon nådegåva, medan ni väntar på vår Herre Jesu Kristi uppenbarelse.(apokalypsis) Han skall också styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag. (hemera)"

På samma sätt är uppenbarelse (epifania) och ankomst (parousia) synonyma begrepp i 1Joh. 2:28

"Ja, kära barn, förbli i honom, så att vi kan vara frimodiga när han uppenbarar (epifania) sig och inte behöver stå där med skam inför honom när han kommer åter.(parousia) "

När Kristus kommer åter lever rättfärdiga och orättfärdiga sida vid sida. Båda grupper kommer att bevittna hans andra ankomst och uppleva konsekvenserna av den.

Vid hans ankomst sker

1. uppståndelsen, uppryckandet och belöningen av de heliga

2. de ogudaktigas uppståndelse, dom och straff.

3. Historiens slut och inträdet i evigheten.

4. Fullkomnandet när Sonen överlämnar riket åt Gud Fadern

5. satans slutgiltiga straff

Var och en av dessa slutgiltiga händelser har sin förutsättning i Herrens Kristi död , begravning och uppståndelse. Med hans andra ankomst får de sin slutliga fullkomning.