Vi vet inte så mycket om Demas. Vad vi vet är att han var en Paulus mest älskade vänner och medarbetare. Han var ett stöd till Paulus i hans fångenskap och reser med honom och nämns sammanlagt tre gånger i hans brev (2 Tim. 4: 10, Kol 4: 14, Filem. 1: 24), men i sitt brev till Timoteus berättar aposteln helt kort att Demas övergett honom, lämnat honom. Det är inte en neutral handling som beskrivs. Han har lämnat ”av kärlek till världen”.
Vanligtvis brukar jag i bloggen besvara olika frågor utifrån Bibeln och förkunna lag och evangelium. Jag vill lägga fram det här blogginlägget mer som ett samtalsunderlag. Hur ska vi förstå och förklara människor som Demas: människor som vi älskar och delar den innerligaste brödragemenskapen med, som delar vårt arbete, som delar vår tro och som vi tror är stabila klippor, men som plötsligt bara lämnar, överger gemenskapen, bryter alla band. Somliga går till någon annan gemenskap, somliga försvinner ut i intet.
Demas är för mig i den här bloggen mer ett arbetsnamn. Jag vill tala om dem som varit så nära att vi kunde anförtro dem det mesta och för vilka vi plötsligt inte är värd vatten. Den historiske Demas är egentligen inte den svåra att förklara. Här finns ju ett partiellt svar: Demas har lämnat, av kärlek till den här världen.
Att dras till världen kan handla om att man initialt tror att man kan samsa Gud med mammon i hjärtat, att kan tjäna och älska Gud på deltid. Sen tar det yttre, det världsliga, makt, ära, rikedom, anseende, njutningar, ytlighet, flärdfullhet och världsliga vänner över och övervinner. Det är vad aposteln Johannes varnar för i sitt första brev:
”Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen, finns inte Faderns kärlek i honom. Ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja förblir i evighet.” ( 1 Joh 2:15-17)
Jesus talar om att: ”det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt.” (Matt 13: 22)
Demas är egentligen inte den svåra att förklara, även om det är svårt nog att förstå hur glädjen över Kristus, förlåtelsen, försoningen, tron på nåden, barnaskapet hos Gud och vissheten om evigt liv, kan utkonkurreras av något så fattigt och futtigt som kärlek till den här världen.
Så Demas får bli ett arbetsnamn, en beteckning för dem som lämnar Guds församling, som om ingenting har hänt, i hans eller hennes liv.
Jag talar inte om dem som på något sätt fanns med men som egentligen aldrig var med, för att deras hjärtan var någon annanstans. Och som sen lämnar. Ofta med buller och bång. Och ofta slår igen dörren efter sig, bildligt talar. Också sådana har man stött på några genom åren. Dessa som Johannes omtalar med orden:
”Från oss har de utgått, men de hörde aldrig till oss. Om de hade hört till oss skulle de ha blivit kvar hos oss. Men detta skedde för att det skulle bli uppenbart att inte alla hör till oss.” (1 Joh 2:19)
Det är inte dessa jag talar om här. Min Demas, är urtypen på en broder eller syster, som i grunden uttrycker en glädje över evangeliet, som inte vill avvika läromässigt, och som eftersträvar att leva ett kristligt liv. Min Demas är därför nästan obegriplig. Jag tror inte som kalvinisterna, att man får låta resultatet tolka produkten, det vill säga att om en person lämnar kristendomen, eller Krist församling, att man ska påstå att han eller hon egentligen aldrig hörde till, eller hörde ihop med Guds församling och rike. Så enkelt är det inte. Skriften ger ju flera exempel på Guds barn som förlorar tron, men också återfinner tron.
Min Demas är smärtsam, och jag har inte mött så få igenom mina 30 år, därför att du inte kan se eller höra någon förklaring, värd namnet. Förklaringar kan finnas, men de stämmer inte med verkligheten.
Jag påstår inte att vi är en perfekt kyrka och församling, som aldrig trampar folk på tårna, eller att våra präster alltid är föredömen, även om de borde vara det, eller att vi som ett Gudsfolk alltid tydligt uttrycker den kärlek som borde finnas i fårahjorden, att vi är så helgade att vi alltid lyckas med kyrkotukt och mission. Det påstår jag inte. Men inget av detta kan ens Demas påstå är giltiga eller legitima skäl, för att lämna den gemenskap Jesus själv gett sina nycklar till, den gemenskap där du faktiskt fått tröst och uppmuntran i din tro.
Demas har ju i alla fall i ett skede verkat förstått vad sanna tro och kyrkogemenskap handlar om. Ja, utan vår förkunnelse kanske du aldrig skulle ha kommit till tro, eller bevarats i tron. Här fick du manna och vaktlar. Här fick du vandra i medgång och motgång, med de andra fåren och underherden. Hur kan det betyda så litet att du kan välja bort oss för ingenting, eller åtminstone för något som du själv måste erkänna inte håller måttet. Jag kan inte tror att din tro förändrats så mycket från en dag till en annan, att det som var skräp för dig ena dagen, är livsföda för dig idag, och att det som var guld för dig igår, är värdelöst idag.
Även om du kanske inte säger så, käre Demas, så uttrycker dina handlingar detta. Och det gör ont. Hemskt ont. Jag säger inte att du ska komma tillbaka och tacka för vad som varit, och önska oss lycka till, medan du vandrar vidare, din egen väg. Det är lika illa det. Det skulle betyda att vi inte är ditt kött och blod, din livsgemenskap, dina syskon, ditt hem, utan bara en fas i livet, ett steg i din utveckling, en hållplats.
Människor som läser den här bloggen som inte delar vår tro, kanske tappar hakan. ”Vem tror ni att ni är egentligen? Är ni inte en kyrka och församling, bland alla andra församlingar och kyrkor? Inte lämnar man väl Gud för att man lämnar en församling eller Kyrka? Var istället glad för att han eller hon ville gå vidare, och tacksam för det ni gav honom eller henne i bagaget på livets vandring! Finns det inte folk som lämnat andra församlingar och kommit till er, har de också gjort fel som inte stannade där, varifrån de kom?”
För den som inte delar vår tro har jag inte tid eller utrymme i det här blogginlägget att gå igenom hela ecklesiologin (läran om Kyrkan) för att förklara hur vi ser på Kyrkan och församlingen, och varför det inte alls är något oskyldigt att bli utesluten från eller lämna en församling där Guds rena Ord förkunnas och där sakramenten förvaltas rätt.
Vill man förstå läran om individen och kyrkan kan man lyssna på dessa två bibelstudier:
http://www.bekannelse.se/?sermons=gud-och-forsamlingen-del-1-bibelstudium#play-audio
http://www.bekannelse.se/?sermons=gud-och-forsamlingen-del-2-bibelstudium#play-audio
Här är också en inlaga i ämnet:
http://www.bekannelse.se/?sermons=gudstjanst-i-goteborg-med-jesus-inom-eller-utom-synhall-sexagesima
Jag kan väl bara i korthet förtydliga: 1) Vi tror inte att vi är de enda kristna som finns 2) Vi tror inte att man automatiskt förlorar barnaskapet hos Gud för att man lämnar vår Kyrka 3) Vi tror inte att det är omöjligt att komma till tro och bevara tron i en heretisk/villfarande Kyrka 4) Vi tror inte att man med absolut nödvändighet måste tillhöra en kyrka/församling för att bli frälst.
Vi tror att den frälsande tron är förtröstan på Kristus som Frälsare. Vi tror också att Guds barn lever i omvändelse. Vi tror att frälsande tro inte kan bevaras tillsammans med synd som man känner till, som man inte ångrar och som man inte vill omvända sig ifrån. Vi tror att alla Guds barn syndar dagligen på olika sätt, om inte i ord och handlingar, så i tanke och hjärta eller i brist på kärlek. All denna synd ångrar vi. Och just därför behöver vi evangeliet, budskapet om Guds nåd i Kristus. Men hur skulle en person kunna tro på förlåtelse för synd man inte ångrar och hur skulle tron kunna bestå i ett hjärta som försvarar synd?
Vi kan inte se din tro och ditt hjärta Demas, men vi kan se dina handlingar. Den handling vi tydligast kan se, är att du lämnat oss. Vad tror du det vittnar om? När du kom med oss vittnade ditt medlemskap om att du var noga med att man inte kan tillhöra vilken Kyrka och församling som helst, annars hade du troligen aldrig gått med. Sverige har ju en uppsjö och ett smörgåsbord av församlingar som kan locka med allt ifrån ett rikt musikliv, vackra kyrkobyggnader och rikhaltig verksamhet. Nästan det enda vi kan erbjuda är vår förkunnelse och sakramentsförvaltningen. Så, när du nu väljer att lämna, vad vittnar din handling om annat än att det var just detta du valde bort?
Vi kan naturligtvis inte veta. Men vi är ju inte heller satta att döma över hjärtan. Det enda vi kan utgå från är din bekännelse i ord och handling. Om du skulle säga med din mun att du fortfarande bekänner samma tro som vi gör, käre Demas, så talar ju din handling emot din muns bekännelse.
I vårt bekännelsedokument ”Detta tror vi” kan man läsa:
”Vi tror att Gud befaller troende att uttrycka enhet i tron med kristna vilkas trosbekännelse underordnar sig alla Skriftens läror (Joh 8:31; 1 Tess 5:21,22). Vi tror också att enskilda genom sitt medlemskap i en kyrkoorganisation tar ställning för den kyrkans lära och praxis. Att hävda att det finns enighet där man inte är överens om bekännelsen är att mena sig kunna se in i människors hjärtan. Bara Gud kan se in i människors hjärta” (VII)
http://www.bekannelse.se/lbk-4/detta-tror-vi/
Demas är som sagt ett arbetsnamn i detta blogginlägg och jag har inget svar på många av de frågor som en Demas skapar, varför detta inte är en predikan eller ett bibelstudium utan mer ett samtalsunderlag. Kanske någon annan förstår bättre?
